Det tar tid

2015-2017 - min resa i vårdkarusellen

Del 5

Jag får äntligen komma på bedömningssamtal hos psykiatrin i Augusti 2016. Sköterskan bedömer mig i behov av hjälp då jag vid nu två skilda tillfällen försökt skära mig själv, den andra gången med familj i min absoluta närhet på andra sidan dörren. Deras trygghet räckte inte och jag är livrädd för vad jag kan komma att göra mot mig själv. Jag hade ingen kontroll längre. Jag har ett avslutande möte med min läkare och han håller med om att en nedtrappning av medicinen är bra då dess biverkningar inte direkt hjälper mig. Jag har på fyra månader gått upp över 12 kilo vilket resulterat i omfattande bristningar på mina lår och höfter och jag känner inte igen min egen kropp längre, förändringen gick för fort för att jag skulle kunna känna mig hemma med hur jag såg ut eftersom det bara blev värre och värre. Jag har heller inga kläder som passar utan tvingas låna av min mor och köpa nya för pengar som snart skulle vara slut. I efterhand uppskattar vi en viktökning kring minst 20kg. En exakt vikt mättes aldrig, jag mådde redan dåligt över hur kroppen förändrats och ville inte se det i siffror så jag slutade väga mig. Däremot talade klädstorlekarna ett tydligt språk.


Det beslutas att jag ska få träffa psykolog och läkare vid psykiatrin. Psykologen träffar mig först. Hon anser efter mötet att jag inte alls lider av en depression utan av en existentiell kris vilket är vanligt i min ålder, (början av 20års åldern) då medicinerna inte haft någon verkan och jag verkar alldeles för trevlig och lätt att föra samtal med för att jag skulle vara sjuk. Vid vårt andra möte får jag förklara precis samma saker som vid första mötet men denna gång verkar hon lyssna mer på vad jag säger än på att jag har ett "normalt minspel". När jag då berättar om hur lång tid det tar mellan att jag orkar duscha eller utföra enkla vardagssysslor så blir hon nu tveksam i sin bedömning. Vi har beslutat att jag ska återremitteras då jag fått flytta hem igen så en ny väntetid påbörjas.

Jag träffar även läkaren på psykiatrin som inte håller med psykologen. Jag är deprimerad säger hon och beskriver nu hur skiftet till en ny medicin ska gå till. Jag ska under 5 dagar minska till endast en tablett á 75mg venlafaxin för att sedan börja äta voxra. Hon vill dessutom att jag ska delta i en undersökning om huruvida jag har ett enzym som kan förklara varför de första medicinerna inte har fungerat. Hon sjukskriver mig även i de 90 dagar som vårdgarantin har innan någon från den nya mottagningen ska ha hört av sig. Efter de fem dagarna nedtrappningen skulle ta så går jag till apoteket för att hämta ut min nya medicin. Venlafaxinen är slut där hemma. Men då upptäcker apotekaren att det inte finns något recept på voxra. Jag ringer till min mottagning som säger att de ska tala med min läkare men att jag nog inte kan vänta mig något recept innan helgen.