Självdiagnoser

Är det GAD jag har? Är det högkänslig jag är? 

Via något som kallas ångestskolan på dagsjukvården har jag funnit en diagnos som jag känner mig som träffad av blixten när jag fick höra vad den innebar. GAD eller generaliserat ångestsyndrom, innebär en konstant förhöjd nivå av ångest. Som person beskrivs man ofta som ängslig och inuti huvudet pågår ett konstant grubblande. Jag inser så här i efterhand att jag nog har fötts med detta. Redan som spädbarn grät jag om inte min mor var i rummet. Under dagis och lågstadium utvecklade jag hypokondri och kom på alla möjliga ursäkter för att få åka hem till morfar. Hypokondri, sade min psykiatriker, är ett typiskt ångestsymptom eftersom barn har svårare att benämna sina känslor. I mellanstadiet skildes mina föräldrar och de efterföljande året är helt förträngt ur mitt minne. Under högstadiet försvann mina två bästa vänner. I gymnasiet fick jag panikångest. Och nu är jag här, utmattad sjuk och i ett krig mot mig själv och ett annat mot olika myndigheter.

En sak som jag däremot är säker på är att jag är så kallat “högkänslig”. Det innebär att jag inte kan sålla intryck lika bra som andra utan jag registrerar nästan allt. Jag noterar om det kör förbi en bil, om ventilationen är igång eller inte eller om någon går förbi utanför dörren. Detta oavsett om jag sitter och fokuserar på en föreläsning, bok eller bara dagdrömmer. Jag noterar också ständigt hur det känns i min kropp.

Min högkänslighet innebär också att jag behöver längre tid för att ladda batterierna och bearbeta händelser eftersom jag inte kan sätta stopp för eller pausa alla intryck. Detta i samband med att jag även är introvert gör att jag ofta föredrar en kväll i sängen framför att gå ut på restaurang eller klubb. Jag kan vara tyst med en annan människa utan att jag känner ett tvång av att starta en konversation. Detta oftast för att jag redan har läst av kroppsspråket, minspelet och energin som personen utsöndrar. Skulle jag känna att personen är bekymrad så vill jag genast förändra dennes sinnesstämning då jag som högkänslig även har en förhöjd empati. Jag läser inte enbart av personens känslor, jag känner dem.

En strategi jag haft sedan jag var liten, för att kunna lägga fokus på det jag vill, är att överrösta intrycken med kända ljud. Till exempel när jag ska sova så vill jag ha musik eller en film igång, något som jag hört eller sett tidigare så att jag kan det utantill. Då är ljuden redan registrerade och jag slipper ligga och höra ljuden i huset, vad katten pysslar med eller vad som händer utanför fönstret. Musik har även hjälpt när jag ska plugga, även här så överröstas nya intryck som ska registreras av något som är känt sedan tidigare.

Insikten om att jag är en introvert högkänslig person har varit en lättnad. Jag vet varför jag inte tycker fester är lika kul som mina kompisar. Jag förstår varför alla alltid har kommit till mig när de är ledsna, för jag förstår verkligen och dömer inte. Jag förstår varför jag älskar att spendera hela dagar i sängen och bara få vara för mig själv. Tillsammans med GAD (om jag nu faktiskt har det) så förstår jag även varför jag har varit så känslig när det kommer till fysiska sensationer och oron att det ska vara något farligt. Självdiagnostisering är sällan rekommenderat men i detta fallet har det varit skönt att känna igen mig och inte längre känna mig lika konstig och annorlunda.