Psykiatrins berg- och dalbana

2015-2017 - min resa i vårdkarusellen
Del 7

Den första kontakten jag hade med psykiatrin var med psykakut i Lund. Jag försöker skära mig i innerlåret med en sax. Själva situationen har jag inget minne av utan bara av kampen med mig själv att ringa någon istället för att fortsätta. Jag ringde tillslut psykakuten och de tyckte jag skulle ta mig dit. 23 på kvällen utan bil eller körkort och i upplösningstillstånd. Jag ringer min syster så hon får komma och köra mig till psykakuten. Väl på plats tog det 3 timmar innan jag fick träffa en läkare. Denne läkare såg allvarligt på händelsen och skrev ut oxcascand, en beroendeframkallande lugnande medicin, som jag skulle få ta de kommande 10 dagarna innan mitt nästa läkarbesök. De sa även till min syster att det inte längre föll på mig att se till att jag inte skadade mig själv utan även på familjen. Jag skulle inte få lämnas ensam innan läkarmötet. Denne läkare frågade även om jag hellre ville läggas in eller om det fanns något annat de kunde göra för mig. Jag berättade då om mitt problem att få tag i psykiatrisk hjälp på grund av mitt mående och läkarens tjat om vårdgaranti. Det han då gjorde var att skriva en remiss till min läkare "patienten besitter ej förmågan att själv ta ytterligare kontakt. Detta faller då på vederbörlig läkare att se till att vård ges".

Ändå skulle det dröja till Augusti innan jag fick komma på bedömningssamtal hos en sköterska på allmänpsykiatrin i Lund. Då kom jag dessutom in på en remiss från min kurator på ungdomsmottagningen då min läkare aldrig skickade in någon remiss. Sköterskan kände som alla andra sköterskor jag pratat med, att jag behövde hjälp och att min situation var rätt så allvarlig så hon bokade in ett möte med en psykolog.

Tyvärr delade inte psykologen sköterskans uppfattning. Hon ansåg att jag fungerade för väl för att vara deprimerad. Jag förstår inte hur hon kunde anse att jag fungerade när det tog 4 timmar att ta mig ur sängen för att gå på toa, jag inte klarade av att duscha mer än max en gång i veckan och att jag knappt fick i mig någon mat. Hennes motivering var att min ansiktsmimik fungerade och jag klarade ju av att föra ett samtal med henne så då kunde jag ju inte vara sjuk. Dessutom så fungerade ju inte min medicin så då kunde jag ju inte vara deprimerad.

Jag och psykologen hade inbokat 3 bedömningssamtal och i slutet på andra samtalet förklarade jag att jag snart skulle flytta till Trelleborg på grund av min ekonomi. Trots att hon inte ansåg att jag var sjuk så frågade hon om jag ville bli omremitterad till Trelleborg för att få en avslutad bedömning. Detta var det enda vettiga jag hört från henne så jag tackade snabbt ja och fick snart en kallelse till triagemottagningen i Trelleborg.

På triage fick jag först träffa en läkare angående min medicin. Hon lyssnade på vad jag sa och satte direkt ut den medicin som jag försökt bli av med i flera månader och satte in en ny. Sedan fick jag träffa en sköterska som remitterade in mig på dagsjukvården och som även sa att om någonting hände så skulle jag ringa till henne eller till det mobila teamet så skulle jag få hjälp direkt.
Till sist så fick jag träffa en psykolog som skulle bedöma mig och avgöra vilken instans som skulle hjälpa mig vidare. Egentligen ska man bara träffa denne psykolog en gång men vi hade tre möten. Detta för att han hörde vad jag sa, trodde på det men förklarade att jag måste försöka visa det också. Efter vårt tredje möte var han nöjd och skickade mig vidare till allmänpsykiatrin.

På allmänpsykiatrin så fick jag ganska snart träffa en psykiatriker (läkare) som skulle sköta min medicinering. Han reglerade dosen på min nya medicin och provade en kombination med en annan medicin för att råda bot på det tvång som fick mig att skada mig själv. Denna kombination gav många biverkningar men tog bort tvånget så det har varit en balans i vad jag kan stå ut med utan att sätta ut medicinen med risk för att då återfå tvånget.

Ungefär ett år efter att jag blev remitterad till trelleborg (hösten 2017) så fick jag äntligen träffa en ny psykolog. Tack och lov så har hon förstått att jag behöver hjälp och trots att hon inte satt någon diagnos på mig så vill hon inte att vi ska sluta träffas. Till skillnad från alla läkare och den tidigare psykologen så har hon fokuserat på mig och inte mina symptom. Hon har inlett en känsloterapi och hjälper mig rota i vad som ledde fram till mitt kollaps istället för att leta diagnos och sätta mig i ett fack.