Man måste ha tur för att få hjälp

2015-2017 - min resa i vårdkarusellen
Del 3

När sjukskrivningen närmade sig sitt slut så sökte jag en tid för vidare bedömning. Jag kände mig inte bättre av medicinen och kuratorn på ungdomsmottagningen hade ganska snabbt konstaterat att jag nog behövde hjälp av en utbildad psykolog, något vårdcentralen borde erbjuda då ungdomsmottagningen saknar dessa resurser. Jag fick träffa samma läkare som vid första mötet trots att jag bad om att få träffa en annan då den första inte verkat särskilt engagerad. (Vårdcentralens chef lät mig ej byta läkare utan ansåg att den första "hade hand om mitt fall", trots att han skulle sluta tre dagar efter det nya besöket). Läkaren fokuserade vid detta möte mest på att ifrågasätta varför jag inte hade bytt vårdcentral som han sagt åt mig och fråga mig vad han skulle skriva så att försäkringskassan inte skulle ge avslag igen (han visste inte vad han skulle skriva annorlunda mot första gången). Han sjukskrev mig igen med samma motivation och frågade sedan om jag åt någon medicin. Jag svarade ja, den du gav mig(?!?) Varpå han börjar klaga på att andra i personalen springer vid datorn och att han inte vet vad de ändrar. ???

1. Varför diskuterar han detta med mig som patient?
2. Varför skulle någon ändra i journalerna om de inte träffat patienterna?
3. Skrev han ens något i min journal vid första mötet eller ansåg han inte att det var lönt eftersom han tyckte jag skulle byta vårdcentral?
4. Jag skulle egentligen ha kunnat sätta mig vid datorn och själv skrivit motivationen om varför jag behövde sjukskrivas eftersom han inte skrev ned de jag sa.

Vid detta besök följde min mormor med då hon kunde se hur trött och ledsen jag var och hon visste att jag inte kände något förtroende för läkaren. Hon kunde inte tro sina öron när han talade och säger att detta var det värsta hon upplevt inom vården.

Vid tiden för att det återigen var dags att förnya min sjukskrivning fick jag äntligen träffa en annan läkare på vårdcentralen. Men denna läkare ville inte sjukskriva mig alls trots att hon höll med om att jag inte alls mådde bra. Anledningen uppgav hon var att min ansiktsmimik var för "normal" trots att jag satt och grät, samt att det inte är hälsosamt att gå sjukskriven för länge. Men hon erbjöd inte någon hjälp med hur jag skulle orka börja studera igen, hon ville inte deltidssjukskriva mig utan det enda hon gjorde var att höja dosen antidepressiva och sedan säga adjö. Då tog jag den förste läkarens råd. Jag listade om mig till min nya hemstad och fick komma in på en akuttid. Läkaren som mötte mig sa att hon tyvärr inte skulle vara min nya läkare men att vårdcentralen ansåg att jag direkt behövde få träffa någon. Hon sjukskrev mig igen då hon ansåg det självklart att jag inte skulle klara av universitetsstudierna och bokade in en telefontid och ett möte med den man som skulle bli min nya läkare.

Den nye läkaren ringde för att kolla hur jag mådde och om allt fanns med i min journal för att skaffa sig en bild innan vi skulle mötas. På besöket lät han mig fylla i ett skattningsformulär av hur jag mådde (MADRS) där jag fick 39p vilket han konstaterade var en depression. Vi diskuterade min medicinering och konstaterade att min nuvarande medicin inte hjälpte mig och jag fick då prova venlafaxin istället. Han sjukskrev mig och berättade sedan att det fria vårdvalet gjorde att om jag skulle få hjälp på psykiatrisk väg så var jag tvungen att själv söka den kontakten. Med detta försökte min kurator vara så behjälplig som möjligt men inte ens med hennes hjälp kunde jag utröna vilken klinik jag skulle vända mig till. I mitt sjukdomstillstånd var jag i stort sett inkapabel till att utföra denna uppgift ensam, jag orkade ju inte ens diska eller duscha hur skulle jag då orka ta viktiga beslut om min vård när jag inte hade en aning om någonting mer än att jag mådde skit? Tillslut hittade kuratorn en lista över mottagningar i min stad och hon skrev ner nummern till mig. Jag ringde första vilket visade sig att de sysslade inte alls med den hjälpen jag behövde. Den andra sa skicka in remissen men det är inte säkert att de skulle hinna med min ansökan inom vårdgarantin (90 dagar).

Tiden går och jag träffar läkaren för förlängning av sjukskrivningen då ingen förändring i mitt mående sker. Han berättar då att han kommer sluta då han endast arbetat som vikarie och att jag ska få träffa den läkare som kommer tillbaka. Återigen bad jag min då nye läkare att remittera mig någonstans men även han sade att det ansvaret tyvärr föll på mig. Han höjde dessutom min medicinering då jag inte kände någon effekt av den nya medicinen. (Inte så konstigt kanske eftersom båda medicinerna fokuserar på att höja sertralinnivån i kroppen.)