2018-07-12

Arbetsförmedlingen och jag

Arbetsförmedlingen är en myndighet som ska finnas till hjälp i hela Sverige när man söker jobb. Jag har varit i kontakt med dem vid två olika perioder och kan tyvärr inte säga mycket bra om dem som en myndighet.

Första gången jag skrev in mig var direkt efter studenten 2014. Jag hade inget sommarjobb och skulle flytta i mitten av Augusti. Som inskriven måste man söka minst 10 jobb per månad. Jag hade fyllt i mina intresseområden på mina sidor inne på arbetsförmedlingens webbplats så att de kunde föreslå jobb. När man pratade med handledare var deras tips om hur man ska kunna få ett jobb följande: sök de jobben som finns ute på webbplatsen och lämna ut cv till affärerna i stan. Dessa två saker kan man göra utan att vara inskriven där så jag frågade om de inte kunde hjälpa till mer. Men jag blev åter hänvisad till jobben på hemsidan, vilka mest bestod av yrkesroller som krävde utbildning likt sköterskor och läkare samt en hel hög med telefonförsäljningstjänster.

Den enda skillnaden på att söka jobb på egen hand eller få hjälp av arbetsförmedlingen var att de skickar brev där de tipsar om olika jobbannonser. Jag fick totalt under mina 2.5 månader ett sådant brev. De tipsade om att jag, en 19årig tjej utan butiksvana, skulle söka jobbet som stängningsansvarig på 7eleven på Malmö central. Detta jobbet hade arbetstimmar efter att sista bussen hem till Trelleborg gick och jag hade inget körkort vilket krävdes på meritlistan. Så detta tipset var ju inte särskilt hjälpsamt.

Efter tre veckors sökande utan resultat så blev jag tvungen att acceptera ett telefonförsäljarjobb. Jag ville absolut inte jobba med telefonförsäljning eftersom jag själv avskyr telefonförsäljare. Jag arbetade i fyra dagar. Fyra dagar av att känna mig hemsk att ringa upp och störa människor med enkäter som skulle leda till att fler skulle ringa dem eller försöka sälja bokpaket som i det finstilta var extremt mycket sämre än vad det lät som. På den tredje dagen kände jag att min magkatarr från gymnasiet kom igång igen och på den fjärde dagen tackade jag nej till att arbeta vidare.

Nästa gång jag hade kontakt med arbetsförmedlingen var våren 2016. Jag hade varit sjukskriven ett par månader och tagit paus från utbildningen utan att vilja hoppa tillbaka någon gång snart. Jag bodde då i Lund och gick till deras kontor och skrev in mig. Den handläggaren jag fick sa att han trodde att jag skulle behöva mer hjälp än pepp på att söka jobb och skrev över mig till deras rehabiliteringshandläggare. Denna handläggare lyssnade noga på min sjukdomshistoria och på hur jag inte trodde att jag skulle fortsätta plugga så fort jag blev frisk. Hon föreslog sedan att jag skulle få träffa deras arbetspsykolog för att avgöra hur vi skulle göra med mig. Hon pendlade mellan att jag skulle gå ett program inför arbetsträning eller om jag skulle gå en förberedande kurs innan men det skulle vara upp till arbetspsykologen.

Tyvärr kom aldrig den dagen då jag fick träffa deras arbetspsykolog eftersom jag flyttade tillbaka till Trelleborg och då inte skulle ha råd att pendla. Jag gick då och skrev in mig här. Personen som skrev in mig var skeptisk till att jag skulle vara hos dem men skrev ner min historia på min sida. (vilket jag inte förstod eftersom den tidigare handläggaren hade skrivit in allt samt planen med arbetspsykologen på min profil) Sedan fick jag vänta ett par veckor innan jag skulle få träffa rehabiliteringshandläggaren.

Innan jag skulle träffa henne skrev jag in mig på arbetsmarknadsförvaltningen så att jag kunde söka ekonomiskt bistånd då det var min enda möjlighet till inkomst innan arbetsförmedlingen kom igång med min aktivitetsersättning. När man får ekonomiskt bistånd krävs det att man visar att man vill ut ur sin ekonomiska kris och arbetsmarknadsförvaltningen kräver då att man är inskriven på arbetsförmedlingen.

Mötet med den nya handläggaren på arbetsförmedlingen gick dock inte så bra. Hon lyssnade på vad jag hade att säga om vad som hade planerats i Lund och hur jag mådde men det enda hon sa var att eftersom att jag var sjukskriven 100% så ansåg hon att jag inte borde vara inskriven överhuvudtaget. Dessutom lade hon ner arbetet kring min rätt till aktivitetsstöd.

Jag tror inte att jag behöver förklara hur nedslagen jag blev efter detta möte eller hur förvirrad jag var över att den planen som redan fanns klar kunde appliceras i Lund men inte i Trelleborg. Jag förstår ännu inte varför någon arbetar som rehabiliteringshandläggare när denne inte vill/kan hjälpa någon som är sjukskriven att faktiskt bli arbetsför igen. Jag är därför tacksam över att min handläggare på arbetsmarknadsförvaltningen kunde ta tag i situationen och se till att jag förblev inskriven.

I december 2016 bad min handläggare att alla instanser som var aktiva med mitt fall skulle samlas till ett avstämningsmöte med henne och försäkringskassan. Vad försäkringskassan skulle ha där och göra har jag ingen aning om eftersom jag inte är berättigad ett endaste öre från dem då jag bara studerat och inte jobbat mer än på sommaren tidigare. Datum eller vidare kontakt kom inte förrän vi alla kallades till möte i mitten på Mars. Väl på plats där så var alla på plats förutom försäkringskassan, som istället representerades av annan part, förutom rehabiliteringshandläggaren själv. Denne hade inte meddelat förhinder och kom heller inte sent. Vi hade mötet ändå och nu inväntar vi godkännande. Det tog ett par veckor innan vi fick veta att det blivit en dubbelbokning. Förutom strulet med min handläggare så glömde hon dessutom att berätta att jag ändå skulle skriva aktivitetsrapporter vilket då resulterade i att jag missade dem och fick reda på det via varningsbrev.

Vad poängen är med att jag ska skriva aktivitetsrapporter vet jag inte. Jag har inget arbetsrelaterat utan skriver istället att min behandling fortgår, jag fortsätter vänta på psykologtid och jag fortsätter delta i dagsjukvårdens aktiviteter. I de kommande kan jag nu (maj 2017) äntligen skriva in något som liknar arbete, nämligen arbetsträning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar