Självdiagnoser

Är det GAD jag har? Är det högkänslig jag är? 

Via något som kallas ångestskolan på dagsjukvården har jag funnit en diagnos som jag känner mig som träffad av blixten när jag fick höra vad den innebar. GAD eller generaliserat ångestsyndrom, innebär en konstant förhöjd nivå av ångest. Som person beskrivs man ofta som ängslig och inuti huvudet pågår ett konstant grubblande. Jag inser så här i efterhand att jag nog har fötts med detta. Redan som spädbarn grät jag om inte min mor var i rummet. Under dagis och lågstadium utvecklade jag hypokondri och kom på alla möjliga ursäkter för att få åka hem till morfar. Hypokondri, sade min psykiatriker, är ett typiskt ångestsymptom eftersom barn har svårare att benämna sina känslor. I mellanstadiet skildes mina föräldrar och de efterföljande året är helt förträngt ur mitt minne. Under högstadiet försvann mina två bästa vänner. I gymnasiet fick jag panikångest. Och nu är jag här, utmattad sjuk och i ett krig mot mig själv och ett annat mot olika myndigheter.

En sak som jag däremot är säker på är att jag är så kallat “högkänslig”. Det innebär att jag inte kan sålla intryck lika bra som andra utan jag registrerar nästan allt. Jag noterar om det kör förbi en bil, om ventilationen är igång eller inte eller om någon går förbi utanför dörren. Detta oavsett om jag sitter och fokuserar på en föreläsning, bok eller bara dagdrömmer. Jag noterar också ständigt hur det känns i min kropp.

Min högkänslighet innebär också att jag behöver längre tid för att ladda batterierna och bearbeta händelser eftersom jag inte kan sätta stopp för eller pausa alla intryck. Detta i samband med att jag även är introvert gör att jag ofta föredrar en kväll i sängen framför att gå ut på restaurang eller klubb. Jag kan vara tyst med en annan människa utan att jag känner ett tvång av att starta en konversation. Detta oftast för att jag redan har läst av kroppsspråket, minspelet och energin som personen utsöndrar. Skulle jag känna att personen är bekymrad så vill jag genast förändra dennes sinnesstämning då jag som högkänslig även har en förhöjd empati. Jag läser inte enbart av personens känslor, jag känner dem.

En strategi jag haft sedan jag var liten, för att kunna lägga fokus på det jag vill, är att överrösta intrycken med kända ljud. Till exempel när jag ska sova så vill jag ha musik eller en film igång, något som jag hört eller sett tidigare så att jag kan det utantill. Då är ljuden redan registrerade och jag slipper ligga och höra ljuden i huset, vad katten pysslar med eller vad som händer utanför fönstret. Musik har även hjälpt när jag ska plugga, även här så överröstas nya intryck som ska registreras av något som är känt sedan tidigare.

Insikten om att jag är en introvert högkänslig person har varit en lättnad. Jag vet varför jag inte tycker fester är lika kul som mina kompisar. Jag förstår varför alla alltid har kommit till mig när de är ledsna, för jag förstår verkligen och dömer inte. Jag förstår varför jag älskar att spendera hela dagar i sängen och bara få vara för mig själv. Tillsammans med GAD (om jag nu faktiskt har det) så förstår jag även varför jag har varit så känslig när det kommer till fysiska sensationer och oron att det ska vara något farligt. Självdiagnostisering är sällan rekommenderat men i detta fallet har det varit skönt att känna igen mig och inte längre känna mig lika konstig och annorlunda.

21 månader in

Jag har det senaste 21 månaderna varit sjukskriven för psykisk ohälsa. I början hette det att jag var deprimerad men det är inte alla som sagt så och jag har ännu inte fått en fast diagnos. Det har talats om depressiva episoder, självskadebeteende och kronisk ångest, själv börjar jag tro att jag lever med GAD och att jag gick in i väggen. Jag har bollats fram mellan olika instanser och läkare. Det har inte varit lätt. Alltför många gånger har jag fallit mellan stolarna och allt för lång tid fick gå innan jag fick rätt hjälp. 

Jag vill visa på brister inom många kretsar samt lyfta fram att det finns saker som fungerar och bra stöd att få. Jag är tacksam över att få denna chansen då jag länge varit frustrerad och känt att min historia måste visas för någon, att förändringar måste bli gjorda. 

Ett tag var jag nära att låta expressen få ta del av allt men kände samtidigt att jag inte bara vill klanka ner på de som försökt hjälpa mig. Detta blir det perfekta sättet att nå ut med både ris och ros, att få kräka av mig på ett konstruktivt sätt och då även få bearbeta allt som hänt.

Sjuk men ändå inte sjuk

Psykisk ohälsa, en sjukdom som enligt siffror borde kunna klassas som en folksjukdom. De flesta vet någon som lider eller har lidit av det på någon nivå. Ändå talar man knappt om det. För bara 30-40 år sedan så stängdes man in på mentalsjukhus istället för att få hjälp. Idag känns det ibland som om människor är rädda att bli smittade om man talar för högt eller för ofta om det. Dessutom är det för få som vill arbeta med det. Krisen inom psykiatrin blir allt värre och inte ser det lovande ut med nya psykologer eller psykiatriker. Personligen har jag stått i kö 9-10 månader för att få komma till psykolog, vårdgarantin ligger på tre.

När man får träffa en läkare är deras första reaktion att titta lite fundersamt på en. Efter en stund skriver de ut piller och gör en kort undersökning för att konstatera att det inte ligger något uppenbart fysiskt problem bakom symptomen. En sjukskrivning görs direkt. Sedan fortgår det. Efter en månad är man tillbaka; Bättre? Bra, återgå till ditt liv i 100% takt utan att kolla på om det var livsstilen eller ens personliga situation som låg till grund för symptomen. Inte bättre? Vi höjer dosen eller byter medicin och förlänger sjukskrivningen.

Jag blev sjukskriven i mitten på november 2015 och lyckades med hjälp av en underbar kurator på ungdomsmottagningen till slut komma in på allmänpsykiatrin i Lund. Efter två möten med en psykolog som ansåg mig frisk så remitterades jag om till triagemottagningen i Trelleborg. Där får jag frågan om jag fått komma till dagsjukvård? Jag visste inte ens att det fanns. Denna instans med så många olika sätt att hjälpa hade inte nämnts under mina 10 månader som sjukskriven. Och via dagsjukvården fick jag reda på min rättighet till personligt ombud, ekonomiskt bistånd och andra resurser kommunen har att erbjuda.

Hur min vårdcentral inte kan nämna dessa hjälpmedel går mig helt förbi. Piller kan man ordna. Magiska piller som rubbar signalämnen och hormoner och ger en alla möjliga biverkningar men skicka mig vidare till en instans utrustad för de problem jag uppvisat? Borde inte det vara bland de första man gör? I alla fall att informera om var man kan vända sig, det finns ju mer än var triage, dagsjukvården och kommunen erbjuder. Rsmh, kompassen, kastanjegården mm hjälper, stödjer och erbjuder sällskap bland andra drabbade.

Allmänläkare har för lite kunskap och behöver få för vana att skicka psykiskt relaterade fall till instanser med den kunskapen, inte skriva ut piller och hoppas att det ska gå över av sig själv. Det må heta att man är sjuk, att man drabbas av en depression likt en halsfluss och att man blir diagnostiserad. Men psykisk ohälsa kan inte alltid förklaras med syndrom eller fysiska faktorer, inga bakterier eller virus. Ofta spelar händelser, stress och personsyn en stor roll, något som inte är kriterier i en sjukdom. Alla får inte en diagnos och får stämpeln “psykiskt sjuk”. Alla passar inte in i de få mallar man har för olika diagnoser.

Dessutom kan det vara svårt för en själv att identifiera sig som just sjuk. Det finns många tillfällen, dagar nästan veckor där jag känner mig som mig själv, normal. Men på två sekunder kan allt sluta fungera. Bilder om att jag ska skära mig dyker upp för min inre syn och paniken kryper. Samtidigt blir jag apatisk och orörlig. Stiga upp är omöjligt, äta är omöjligt, duscha är omöjligt osv osv. Är jag sjuk om jag inte kan få mig själv att stiga upp? Är jag sjuk om jag inte har aptit? Är jag sjuk för att jag blir så trött att en dusch skulle bli för mycket? Läkare kan inte hitta en diagnos, kuratorn kunde inte hitta en diagnos och psykiatrikern kan inte hitta en diagnos. Är jag ändå sjuk? Eller är det något som är fundamentalt fel? I mitt psyke? I mitt sätt att se och uppleva världen omkring mig? Händer detta på grund av signalämnen i obalans eller förtränga minnen från min barndom? Skulle mitt självskadebeteende ha uppkommit om jag fått hjälp tidigare? Varför fungerar mina mediciner på ett sätt som enligt min psykiatriker inte borde vara möjligt?

Jag lider alltså av psykisk ohälsa. Om jag är sjuk eller inte sjuk kan ingen konstatera. Antagligen skulle en psykolog kunna utesluta många saker, men då måste man, till att börja med, få träffa en.

Personligt ombud

Under en frukost på dagsjukvården så pratar vi lite löst om hur livet ser ut. Jag berättar om mina farhågor att missa något som krävs av mig för att jag ska få ersättning eller att försäkringskassan ska sluta godkänna min sjukskrivnings osv. Då reagerar en man som arbetar som mentor på dagsjukvården. ”Har du inte personligt ombud?” Jag visste inte ens vad det var så han förklarade att alla människor har rätt till att be om hjälp av ett personligt ombud när det kommer till t.ex. myndighetskontakter.

Jag googlade fram Trelleborgs ombud och lämnade ett meddelande. Hon ringde upp mig och vi träffades för att bena ut mina frågor och vad hon kunde hjälpa mig med. Hon har sedan hjälpt mig med att förstå vad försäkringskassan är ute efter, hur jag ska göra för att söka ekonomiskt bistånd och överklaga när de beslutat att neka mig pengar samt hjälpt mig med vilka som ska ha kopior på min sjukskrivning för att allt ska stämma.

Hennes hjälp har varit ovärderlig då den har gett mig lugn, jag har kunnat vara säker på att jag gjort allt jag ska och jag visste att jag hade någon att vända mig till om något skulle hända. Jag kan känna en stor frustration över att inte Arbetsmarknadsförvaltningen informerade mig om att det fanns ett personligt ombud i Trelleborg. Jag berättade ju för dem om min oro att missa eller missförstå något och att jag kände hur lite koll jag hade i allt kaos.

2017

CSN

CSN är den myndighet som förser unga vuxna med studiebidrag och studerande med studielån. Summan ska täcka ett standard leverne med kostnader för bl.a. hyra, mobil, mat och studiemateriell

När jag började i Lund på socionomlinjen så ansökte jag om studielån hos CSN precis som jag tidigare gjort i Luleå. Eftersom jag tänkte gå hela året så ansökte jag för båda terminerna samtidigt. Men sen blev jag ju sjuk. Jag ringde försäkringskassan som då sa att jag inte kunde få pengar från dem men att CSN ska kunna fungera som sjukpenning de månader som fanns kvar av mina ansökta månader. Jag ringde därför CSN och de förklarade att efter 31 dagar från bekräftad sjukskrivning så skulle alla pengar jag mottog från dem inte behöva betalas tillbaka så länge jag förblev sjukskriven under alla månaderna. Sjukskrivningen skickas till försäkringskassan av läkaren och alla andra instanser ska få en kopia inskickad av mig. Men CSN tar uppgifterna direkt från försäkringskassan så att jag slapp agera mellanhand.

När det då blev ett uppehåll mellan två läkarbesök på grund utav brist på tider så ringde CSN mig personligen för att kontrollera hur det skulle bli. Jag förklarade varför inget intyg kommit än och att jag skulle vara fortsatt sjukskriven. Personen jag pratade med var nöjd med det och sa att de inte skulle upphöra med lånen utan allt allt fortgick som vanligt bara sjukskrivningen förlängdes inom en vecka.

I januari detta året (2017) kom första återbetalningskravet på mina lån. Det var uppdelat i fyra betalningar över hela året med första räkningen i februari. Paniken var ett faktum eftersom beloppet motsvarade ett helt månadsbelopp av de bistånd jag får. Jag gick in på deras hemsida och hittade en blankett man kunde fylla i för att ansöka om avskrivning av lånet om man hade särskilda skäl. Jag ville fylla i det så korrekt som möjligt så jag ringde till deras kundtjänst för att fråga om råd. Personen jag fick tala med trodde inte att det skulle beviljas så han var inte särskilt hjälpsam med de frågor jag hade kring formuläret.

Ju närmre betalningsdatumet kom desto mer oroade jag mig. På min mormors begäran så ringde jag dem igen eftersom jag helt enkelt inte hade råd att betala. Den jag fick prata med då sa direkt att han skulle skjuta på betalningen och skicka en annan blankett hem till mig som jag skulle fylla i tillsammans med ett intyg från arbetsmarknadsförvaltningen att de uppgifter jag lämnat stämmde. Han trodde inte att det skulle vara några problem utan att jag skulle få min ansökan beviljad.

Efter någon vecka kom brevet från CSN där det stod att jag inte skulle behöva betala en enda krona utav lånet i år. Skulle min ekonomi fortfarande vara svajig efter nyår så är det bara att skicka in en ny ansökan. (Vilken blev beviljad inom 2 veckor i år, 2018)

CSN har absolut varit den mest krångelfria institutionen jag har haft att göra med under min sjukskrivning. Får man bara en glad och trevlig handläggare när man ringer dit så får man bra och raka svar och de gör verkligen allt för att hjälpa folk.

Försäkringskassan

Försäkringskassan var för mig en okänd myndighet som inte har särskilt bra rykte. De är de som sköter sjukbidragen och som ska ha in läkarintygen för att godkänna sjukskrivningar. De gör även en del annat som har med olika bidrag att göra men jag har inte varit berättigad att ansöka om dessa.

Jag fick veta att jag efter 14 dagars sjukdom skulle skicka in ett läkarintyg till dem för att kunna fortsätta vara sjukskriven från mina universitetsstudier. Försäkringskassan godkände dock inte min första läkares remiss då de ansåg att han inte beskrev mitt tillstånd tillräckligt utförligt. När jag ringde för att se hur allt var så sa de att de hade försökt få en bättre beskrivning per telefon men att han inte kunnat ge bra svar. De godkände sjukskrivningen ändå för att underlätta för mig.

Min nästa kontakt med dem var hur det skulle bli angående pengar nu och de förklarade att jag skulle få mitt CSN bidrag+lån istället för sjukpenning fram till skolårets slut. Därefter var jag inte berättigad några vidare bidrag därifrån eller från försäkringskassan eftersom jag aldrig jobbat i 6 månader på samma arbetsplats utan endast studerat. Hur det kan få lov att vara såhär förstår jag inte. Varför ska man som student bli utslängd från trygghetssystemet bara för att man inte arbetat? Det är allmänt känt att en universitetsutbildning är som ett heltidsjobb med en del arbete hemma men ändå får man ingen ersättning om man går in i väggen eller drabbas av en långvarig sjukdom. Dessutom förväntas man nästan i dagens samhälle studera vidare för att visa att man vill ha ett bra jobb.

Resultatet blev att jag har fått söka ekonomiskt bistånd istället, i alla mina många månader som sjukskriven . När jag väl blev så pass frisk att jag nu kommer kunna ingå i projekt eller arbetsträning så ska jag egentligen kunna söka en del bidrag från försäkringskassan igen. Istället blev jag rekommenderad av en av mina handläggare att fortsätta söka ekonomiskt bistånd ett tag till för att slippa krav och liknande från myndigheter då min sjukskrivning nu gått ner till 75%.

2016-2018

Kommunen och arbetsmarknadsförvaltningen Trelleborg

Trelleborgs kommun har valt att låta en del av socialens jobb falla på arbetsmarknadsförvaltningen. Därför var det hit jag fick söka mig när jag fann mig nära en absolut ekonomisk kris.

Då jag bara har studerat och haft helg/sommarjobb så var jag inte berättigad till någon ersättning när jag blev sjukskriven. Därför fick jag lämna lägenheten i Lund och flytta tillbaka hem till min far i Trelleborg. När pengarna var helt slut var det dags att vända sig till socialen, eller i Trelleborgs fall, kommunen och arbetsmarknadsförvaltningen. Jag hörde av mig till kommunens kundtjänst som berättade hur jag skulle ansöka online. Problemet var bara att kommunens system inte hade hunnit med min ändring av folkbokföring så jag fick åka ner till kommunhuset ändå. Där hjälpte de mig på plats med min ansökan men de verkade inte veta hur allt skulle tolkas i formuläret. De kom också på att jag måste få godkänt från arbetsmarknadsförvaltningen innan jag kunde få några pengar.

Jag fick en tid med en handläggare och fick för tusende gången berätta min sjukdomshistoria och ovissheten om min nuvarande situation. Min handläggare var väldigt förstående och förklarade hur systemet funkar och vad de kräver. Som sagt så ordnade hon senare problemen med arbetsförmedlingen och skrev en planering för mig som baserades på min sjukdomshistoria.

Jag har sedan träffat min handläggare fler gånger och vi har kommit fram till samma sak var gång, att mitt deltagande på dagsjukvården hos Trelleborg vuxenpsykiatri, hjälper mig framåt och att vi väntar med större åtgärder innan sjukskrivningen hävs.

Vid avstämningsmötet bestämdes det att min sjukskrivning ska upphävas i april och att jag då ska ingå i ett program hos arbetsmarknadsförvaltningen som förbereder en inför arbetsträning och att jag då ska få rätt till både aktivitetsersättning och bidrag. Jag har dessutom rätten att själv välja område som jag kan tänka mig att prova när jag ska arbetsträna.

Ledaren för den grupp jag i april blev del av är en utmärkt människokännare som skulle kunna arbeta som vad som helst när det kommer till människor. Hon har hjälpt mig att få perspektiv på mig själv och mina relationer. Hon har sett igenom den okontrollerbara och automatiska fasad som jag får vid möten med nya människor. Hon har med positiva och vänliga ord försäkrat mig om att det är inte mitt fel att jag har hamnat här men att jag måste bli mer avslappnad i en arbetsroll om jag inte ska falla tillbaka igen.

Vid tillfällena då gruppen träffades så fick vi reflektera över hur våra dagar såg ut, hur vi ville att de ska se ut och vad vi kan göra för att nå dit. Vi fick även göra tester som skulle kunna visa oss arbetsområden som passar oss. Jag fick många vårdande förslag och gruppledaren konstaterade helt enkelt att jag är en social människa som tycker om att vara med andra människor, en bild som jag aldrig föreställt mig om mig själv förut.

Via gruppledaren fick jag en arbetsträningsplats där jag nu är 6 timmar i veckan. Min huvudsakliga uppgift är egentligen inte särskilt arbetsinriktad utan hon tyckte att jag skulle lära och lyssna på mannen som jag arbetar med. Han ska visa hur jag kan slappna av, våga göra fel och släppa lite på min alltför höga arbetsmoral.

2017

Arbetsförmedlingen och jag

Arbetsförmedlingen är en myndighet som ska finnas till hjälp i hela Sverige när man söker jobb. Jag har varit i kontakt med dem vid två olika perioder och kan tyvärr inte säga mycket bra om dem som en myndighet.

Första gången jag skrev in mig var direkt efter studenten 2014. Jag hade inget sommarjobb och skulle flytta i mitten av Augusti. Som inskriven måste man söka minst 10 jobb per månad. Jag hade fyllt i mina intresseområden på mina sidor inne på arbetsförmedlingens webbplats så att de kunde föreslå jobb. När man pratade med handledare var deras tips om hur man ska kunna få ett jobb följande: sök de jobben som finns ute på webbplatsen och lämna ut cv till affärerna i stan. Dessa två saker kan man göra utan att vara inskriven där så jag frågade om de inte kunde hjälpa till mer. Men jag blev åter hänvisad till jobben på hemsidan, vilka mest bestod av yrkesroller som krävde utbildning likt sköterskor och läkare samt en hel hög med telefonförsäljningstjänster.

Den enda skillnaden på att söka jobb på egen hand eller få hjälp av arbetsförmedlingen var att de skickar brev där de tipsar om olika jobbannonser. Jag fick totalt under mina 2.5 månader ett sådant brev. De tipsade om att jag, en 19årig tjej utan butiksvana, skulle söka jobbet som stängningsansvarig på 7eleven på Malmö central. Detta jobbet hade arbetstimmar efter att sista bussen hem till Trelleborg gick och jag hade inget körkort vilket krävdes på meritlistan. Så detta tipset var ju inte särskilt hjälpsamt.

Efter tre veckors sökande utan resultat så blev jag tvungen att acceptera ett telefonförsäljarjobb. Jag ville absolut inte jobba med telefonförsäljning eftersom jag själv avskyr telefonförsäljare. Jag arbetade i fyra dagar. Fyra dagar av att känna mig hemsk att ringa upp och störa människor med enkäter som skulle leda till att fler skulle ringa dem eller försöka sälja bokpaket som i det finstilta var extremt mycket sämre än vad det lät som. På den tredje dagen kände jag att min magkatarr från gymnasiet kom igång igen och på den fjärde dagen tackade jag nej till att arbeta vidare.

Nästa gång jag hade kontakt med arbetsförmedlingen var våren 2016. Jag hade varit sjukskriven ett par månader och tagit paus från utbildningen utan att vilja hoppa tillbaka någon gång snart. Jag bodde då i Lund och gick till deras kontor och skrev in mig. Den handläggaren jag fick sa att han trodde att jag skulle behöva mer hjälp än pepp på att söka jobb och skrev över mig till deras rehabiliteringshandläggare. Denna handläggare lyssnade noga på min sjukdomshistoria och på hur jag inte trodde att jag skulle fortsätta plugga så fort jag blev frisk. Hon föreslog sedan att jag skulle få träffa deras arbetspsykolog för att avgöra hur vi skulle göra med mig. Hon pendlade mellan att jag skulle gå ett program inför arbetsträning eller om jag skulle gå en förberedande kurs innan men det skulle vara upp till arbetspsykologen.

Tyvärr kom aldrig den dagen då jag fick träffa deras arbetspsykolog eftersom jag flyttade tillbaka till Trelleborg och då inte skulle ha råd att pendla. Jag gick då och skrev in mig här. Personen som skrev in mig var skeptisk till att jag skulle vara hos dem men skrev ner min historia på min sida. (vilket jag inte förstod eftersom den tidigare handläggaren hade skrivit in allt samt planen med arbetspsykologen på min profil) Sedan fick jag vänta ett par veckor innan jag skulle få träffa rehabiliteringshandläggaren.

Innan jag skulle träffa henne skrev jag in mig på arbetsmarknadsförvaltningen så att jag kunde söka ekonomiskt bistånd då det var min enda möjlighet till inkomst innan arbetsförmedlingen kom igång med min aktivitetsersättning. När man får ekonomiskt bistånd krävs det att man visar att man vill ut ur sin ekonomiska kris och arbetsmarknadsförvaltningen kräver då att man är inskriven på arbetsförmedlingen.

Mötet med den nya handläggaren på arbetsförmedlingen gick dock inte så bra. Hon lyssnade på vad jag hade att säga om vad som hade planerats i Lund och hur jag mådde men det enda hon sa var att eftersom att jag var sjukskriven 100% så ansåg hon att jag inte borde vara inskriven överhuvudtaget. Dessutom lade hon ner arbetet kring min rätt till aktivitetsstöd.

Jag tror inte att jag behöver förklara hur nedslagen jag blev efter detta möte eller hur förvirrad jag var över att den planen som redan fanns klar kunde appliceras i Lund men inte i Trelleborg. Jag förstår ännu inte varför någon arbetar som rehabiliteringshandläggare när denne inte vill/kan hjälpa någon som är sjukskriven att faktiskt bli arbetsför igen. Jag är därför tacksam över att min handläggare på arbetsmarknadsförvaltningen kunde ta tag i situationen och se till att jag förblev inskriven.

I december 2016 bad min handläggare att alla instanser som var aktiva med mitt fall skulle samlas till ett avstämningsmöte med henne och försäkringskassan. Vad försäkringskassan skulle ha där och göra har jag ingen aning om eftersom jag inte är berättigad ett endaste öre från dem då jag bara studerat och inte jobbat mer än på sommaren tidigare. Datum eller vidare kontakt kom inte förrän vi alla kallades till möte i mitten på Mars. Väl på plats där så var alla på plats förutom försäkringskassan, som istället representerades av annan part, förutom rehabiliteringshandläggaren själv. Denne hade inte meddelat förhinder och kom heller inte sent. Vi hade mötet ändå och nu inväntar vi godkännande. Det tog ett par veckor innan vi fick veta att det blivit en dubbelbokning. Förutom strulet med min handläggare så glömde hon dessutom att berätta att jag ändå skulle skriva aktivitetsrapporter vilket då resulterade i att jag missade dem och fick reda på det via varningsbrev.

Vad poängen är med att jag ska skriva aktivitetsrapporter vet jag inte. Jag har inget arbetsrelaterat utan skriver istället att min behandling fortgår, jag fortsätter vänta på psykologtid och jag fortsätter delta i dagsjukvårdens aktiviteter. I de kommande kan jag nu (maj 2017) äntligen skriva in något som liknar arbete, nämligen arbetsträning.

Dagsjukvården, de gav mig vändningen

Den insats som har haft störst inverkan på mig och mitt mående är Trelleborgs dagsjukvård. För att få komma till dem så måste man vara inskriven i allmänpsykiatrin i Trelleborg. Min väg in kom via Lunds psykiatri, de remitterade mig när jag flyttade från Lund till Trelleborg och då fick jag komma till triagemottagningen. På triage utvärderas man och skickas vidare till rätt instans inom Trelleborgs psykiatri.

Mitt första möte på triage var med en varm och trevlig sjuksköterska. Hon bad mig berätta varför jag kommit och jag förklarade min brokiga väg in i vården och psykiatrin. Hon kunde se på mig att jag var trött på att kämpa och ställde frågan om jag fått gå på dagsjukvård tidigare. Jag bara tittade på henne med frågande ögon, dagsjukvård? Vad är det? Jag hade aldrig hört talas om det tidigare. Hon sa att då skulle hon skicka in en remiss direkt, för dagsjukvård hade jag ju rätt till i väntan på behandling. Hon gav mig ett par broschyrer om olika aktiviteter på dagsjukvården och beskrev dem kortfattat.

Kort därefter fick jag ett brev hem där jag hälsades välkommen att få träffa en vårdare och starta en planering. Denne vårdare blev min personliga kontakt och det var med henne som jag fick samtala om vilka insatser jag ville prova och sedan utvärdera hur de hjälpte mig.

Till en början gick jag i förmiddagsgruppen. Då började vi med frukost klockan nio var vardagsmorgon innan vi hade olika aktiviteter såsom avslappning, kreativt skapande eller egenvård. Vi avslutade med att skriva ner olika positiva händelser i vår vardag för att öva oss på att se det positiva i våra liv. Denna rutin var välkommen för att jag skulle kunna ta mig ur sängen och ut ur huset om dagarna. Det gav en start på dagen som underlättade för andra aktiviteter efter dagsjukvårdspasset. Att veta att någon väntade på mig och att jag inte behövde prestera eller ens äta frukost innan var en välkommen lättnad från mina egna krav, måsten och känsla av misslyckande. Efterhand som jag mådde bättre så sattes andra insatser inom dagsjukvården in bl.a. varmvattenavslappning och ångestskola.

Redan vid det där första mötet med sjuksköterskan på triage så ställde jag mig själv frågan varför jag inte hade fått komma hit direkt, när min förste läkare bestämde sig för att jag var deprimerad. En allmänläkare är inte specialiserad för psykiska besvär, deras patientkontakter är ofta korta och avhjälps lätt med mediciner. Men en depression är sällan kort och det räcker sällan med enbart medicin utan majoriteten behöver samtalsstöd i någon form. Det är allmänläkaren som ska remittera till triage i Trelleborg men min läkare ville att jag skulle byta vårdcentral till Lund istället för att erbjuda mig att få komma till den instans som är bäst förberedd för att hjälpa mig med mina besvär.

Om man inte tidigare har haft psykiska besvär, eller känt någon, så är det svårt att veta vilken hjälp som finns att få och vad man har rätt till. Det var inte precis så att skolan kunde berätta för mig att jag skulle gå till triage. Inte heller den kurator som jag träffade under sommaren innan jag gick in i väggen berättade något, trots att hon ansåg att jag behövde hjälp. I mitt fall var det enbart läkarna som kunde berätta för mig att triagemottagningen fanns men det var ingen av dem som gjorde detta. Jag är tacksam för att jag fick komma till dagsjukvården men jag anser att jag borde fått komma dit tidigare, när den första månaden med sjukskrivning och medicin inte gav någon som helst effekt. Istället hann det gå ett år.

2016-2018

Umgdomsmottagningen

Jag stod i ett klassrum på universitetet när jag äntligen fick en tid till en läkare för att få hjälp. Eftersom det varit så svårt att överhuvudtaget få en tid så vågade jag inte lita på att jag skulle få den hjälpen jag behövde direkt. Därför valde jag att ringa till ungdomsmottagningen där och då för att få tid till en kurator som jag kanske kunde få prata med tills vårdcentralen gav mig annan hjälp.

Anledningen till att jag valde att ringa till just ungdomsmottagningen var för att de tidigare gett mig samtalshjälp. År 2012 fick jag nämligen panikångest och det var via ungdomsmottagningen som jag fick både medicin och samtalshjälp.

Personen som svarade hörde direkt att något var fel och satte upp mig på en tid redan nästa vecka. Hon var den enda som under alla samtal med vården lät uppriktigt orolig och hon, precis som jag, kunde inte förstå att vården skickade runt mig istället för att träffa mig, göra en bedömning och sedan lotsa mig till rätt instans.

Med detta försökte min kurator vara så behjälplig som möjligt men inte ens med hennes hjälp kunde jag utröna vilken klinik jag skulle vända mig till. I mitt sjukdomstillstånd var jag i stort sett inkapabel till att utföra denna uppgift ensam, jag orkade ju inte ens diska eller duscha hur skulle jag då orka ta viktiga beslut om min vård när jag inte hade en aning om någonting mer än att jag mådde skit? Tillslut hittade kuratorn en lista över mottagningar i min stad och hon skrev ner nummern till mig. Jag ringde första vilket visade sig att de sysslade inte alls med den hjälpen jag behövde. Den andra sa skicka in remissen men det är inte säkert att de skulle hinna med min ansökan inom vårdgarantin (90 dagar).

Under tiden som jag bollas fram och tillbaka mellan olika vårdenheter så hjälpte kuratorn mig med att sålla bland vad jag ville, vad jag kände och vad jag orkade. Hon hjälpte mig när jag efter flera tillfällen skurit mig, att försöka bearbeta den knivfobi som uppstått. Hon var även den som fick mig att skriva in mig på arbetsförmedlingen för att se vad de kunde erbjuda mig då jag kände att jag inte vill plugga när jag väl mår bättre.

Mitt i sommaren får min kurator nog av att vården inte tagit sitt ansvar gällande hjälp in till psykiatrin och skriver själv en remiss i hopp om att lyfta mitt mående för den instansen. Hennes remiss blev godkänd och det har senare framkommit att min vårdcentral aldrig skickade någon över huvud taget.

Min kontakt med min kurator var det som stärkte mig i min känsla av att vården inte riktigt gjorde sitt jobb. Hon blev upprörd över vad min läkare sa och gjorde och över att de inte verkade vilja lyssna på mig eller på vad psykakut förmedlade till dem angående mitt mående. Hon var den person som höll mig uppe i den period som jag mådde som sämst. Att ringa till ungdomsmottagningen var ett av de bästa besluten jag tagit och det är nog en instans som många inte vet om eller som glöms bort.

2016

Psykiatrins berg- och dalbana

2015-2017 - min resa i vårdkarusellen
Del 7

Den första kontakten jag hade med psykiatrin var med psykakut i Lund. Jag försöker skära mig i innerlåret med en sax. Själva situationen har jag inget minne av utan bara av kampen med mig själv att ringa någon istället för att fortsätta. Jag ringde tillslut psykakuten och de tyckte jag skulle ta mig dit. 23 på kvällen utan bil eller körkort och i upplösningstillstånd. Jag ringer min syster så hon får komma och köra mig till psykakuten. Väl på plats tog det 3 timmar innan jag fick träffa en läkare. Denne läkare såg allvarligt på händelsen och skrev ut oxcascand, en beroendeframkallande lugnande medicin, som jag skulle få ta de kommande 10 dagarna innan mitt nästa läkarbesök. De sa även till min syster att det inte längre föll på mig att se till att jag inte skadade mig själv utan även på familjen. Jag skulle inte få lämnas ensam innan läkarmötet. Denne läkare frågade även om jag hellre ville läggas in eller om det fanns något annat de kunde göra för mig. Jag berättade då om mitt problem att få tag i psykiatrisk hjälp på grund av mitt mående och läkarens tjat om vårdgaranti. Det han då gjorde var att skriva en remiss till min läkare "patienten besitter ej förmågan att själv ta ytterligare kontakt. Detta faller då på vederbörlig läkare att se till att vård ges".

Ändå skulle det dröja till Augusti innan jag fick komma på bedömningssamtal hos en sköterska på allmänpsykiatrin i Lund. Då kom jag dessutom in på en remiss från min kurator på ungdomsmottagningen då min läkare aldrig skickade in någon remiss. Sköterskan kände som alla andra sköterskor jag pratat med, att jag behövde hjälp och att min situation var rätt så allvarlig så hon bokade in ett möte med en psykolog.

Tyvärr delade inte psykologen sköterskans uppfattning. Hon ansåg att jag fungerade för väl för att vara deprimerad. Jag förstår inte hur hon kunde anse att jag fungerade när det tog 4 timmar att ta mig ur sängen för att gå på toa, jag inte klarade av att duscha mer än max en gång i veckan och att jag knappt fick i mig någon mat. Hennes motivering var att min ansiktsmimik fungerade och jag klarade ju av att föra ett samtal med henne så då kunde jag ju inte vara sjuk. Dessutom så fungerade ju inte min medicin så då kunde jag ju inte vara deprimerad.

Jag och psykologen hade inbokat 3 bedömningssamtal och i slutet på andra samtalet förklarade jag att jag snart skulle flytta till Trelleborg på grund av min ekonomi. Trots att hon inte ansåg att jag var sjuk så frågade hon om jag ville bli omremitterad till Trelleborg för att få en avslutad bedömning. Detta var det enda vettiga jag hört från henne så jag tackade snabbt ja och fick snart en kallelse till triagemottagningen i Trelleborg.

På triage fick jag först träffa en läkare angående min medicin. Hon lyssnade på vad jag sa och satte direkt ut den medicin som jag försökt bli av med i flera månader och satte in en ny. Sedan fick jag träffa en sköterska som remitterade in mig på dagsjukvården och som även sa att om någonting hände så skulle jag ringa till henne eller till det mobila teamet så skulle jag få hjälp direkt.
Till sist så fick jag träffa en psykolog som skulle bedöma mig och avgöra vilken instans som skulle hjälpa mig vidare. Egentligen ska man bara träffa denne psykolog en gång men vi hade tre möten. Detta för att han hörde vad jag sa, trodde på det men förklarade att jag måste försöka visa det också. Efter vårt tredje möte var han nöjd och skickade mig vidare till allmänpsykiatrin.

På allmänpsykiatrin så fick jag ganska snart träffa en psykiatriker (läkare) som skulle sköta min medicinering. Han reglerade dosen på min nya medicin och provade en kombination med en annan medicin för att råda bot på det tvång som fick mig att skada mig själv. Denna kombination gav många biverkningar men tog bort tvånget så det har varit en balans i vad jag kan stå ut med utan att sätta ut medicinen med risk för att då återfå tvånget.

Ungefär ett år efter att jag blev remitterad till trelleborg (hösten 2017) så fick jag äntligen träffa en ny psykolog. Tack och lov så har hon förstått att jag behöver hjälp och trots att hon inte satt någon diagnos på mig så vill hon inte att vi ska sluta träffas. Till skillnad från alla läkare och den tidigare psykologen så har hon fokuserat på mig och inte mina symptom. Hon har inlett en känsloterapi och hjälper mig rota i vad som ledde fram till mitt kollaps istället för att leta diagnos och sätta mig i ett fack.

Då började ett nytt helvette

2015-2017 - min resa i vårdkarusellen
Del 6

Biverkningarna som jag upplevt av venlafaxinen blev 50 gånger värre,en ren abstinensreaktion lamslog mig. Jag låg på badrumsgolvet eftersom jag var för yr och illamående för att kunna ta mig därifrån. Huvudet kändes som det fick elstötar var varannan minut och jag ville inte ha ögonen öppna. Jag ringde 1177 för att få hjälp men de visste inget om medicinen eller receptet som jag skulle fått. Jag ringde helgmottagningen men de ville inte skriva ut något recept per telefon utan en bedömning. Jag ringde akuten i min stad men de kunde inte hjälpa mig utan de sa att jag fick ta mig de 4 milen till närmsta psykakut.

Sagt och gjort, min morfar fick köra mig medans jag låg ned i baksätet för att inte kräkas. Väl på plats fick vi vänta 3 timmar innan någon läkare tog emot mig. Då fick jag för miljonte gången dra hela historien, berätta om mitt liv från barn tills det att jag blev sjuk samt berätta om min knivfobi som uppkommit sedan mina självskadeförsök. Denne läkare frågade säkert 5 gånger varför jag sökte hjälp trots att jag sade samma sak var gång, jag ville ha hjälp med utsättningsbesvären eftersom jag inte fått min nya medicin. Till slut, efter vad som kändes som en evighet av repeterande, förstod hon och gav mig venlafaxin för en vecka och sa sedan att hon ville sätta in ytterligare en åtgärd. Det mobila teamet (sjuksköterskor som kommer hem till akut sjuka) skulle kontakta mig om ett par dagar för att mitt mående hemma skulle förbättras.

Två dagar senare skär jag mig så jag blöder med en pincetts spetsiga ändar. Jag är totalt kraftlös och orkar inte längre kämpa mot min sjukdom eller för min rätt till vård. Min familj har under hela denna period, från början till idag, fått stå hjälplösa utan stöd eller råd om hur de bäst ska ta hand om mig.

Receptet dyker fortfarande inte upp och efter ännu ett samtal med kliniken så sätts ett recept in av en annan läkare. Vad som gått fel får jag inga svar på utan får invänta den stundande telefontiden för uppföljning som den förste läkaren bokade in. När jag väl börjar med den nya medicinen kommer utsättningsbesvären från helgen tillbaka. Ingen har talat om hur starka de kan bli eller ens att man kunde få några besvär. Inte någon av läkarna som skrivit ut den, inte apotekspersonalen och inte läkaren som avslutade dem. I bipacksedeln står inget om att medicinen är så beroendeframkallande för kroppen eller att man kan få abstinens utan endast “besvär så som visst illamående och trötthet”. Jag blir sängliggande i en vecka med migränliknande symptom och de elektriska stötarna i huvudet. Jag kan knappt äta och tappar mycket vikt. Ändå inte så mycket som jag fått av medicinen utan nu är jag nere på 12 extra kilo igen.

Jag väntade och väntade på det utlovade samtalet från läkaren på den första psykiatrin men hon hörde aldrig av sig igen, inte heller har hon satt in något recept. Utsättningsbesvären blev efter två veckor hanterbara och den nya medicinens biverkningar börjar ge sig tillkänna. Att äta har blivit än mer omöjligt och jag kan inte sova utan hjälp-medicin. (hon hörde av sig via brev att CT röntgen inte visade något.)

Det tar tid

2015-2017 - min resa i vårdkarusellen

Del 5

Jag får äntligen komma på bedömningssamtal hos psykiatrin i Augusti 2016. Sköterskan bedömer mig i behov av hjälp då jag vid nu två skilda tillfällen försökt skära mig själv, den andra gången med familj i min absoluta närhet på andra sidan dörren. Deras trygghet räckte inte och jag är livrädd för vad jag kan komma att göra mot mig själv. Jag hade ingen kontroll längre. Jag har ett avslutande möte med min läkare och han håller med om att en nedtrappning av medicinen är bra då dess biverkningar inte direkt hjälper mig. Jag har på fyra månader gått upp över 12 kilo vilket resulterat i omfattande bristningar på mina lår och höfter och jag känner inte igen min egen kropp längre, förändringen gick för fort för att jag skulle kunna känna mig hemma med hur jag såg ut eftersom det bara blev värre och värre. Jag har heller inga kläder som passar utan tvingas låna av min mor och köpa nya för pengar som snart skulle vara slut. I efterhand uppskattar vi en viktökning kring minst 20kg. En exakt vikt mättes aldrig, jag mådde redan dåligt över hur kroppen förändrats och ville inte se det i siffror så jag slutade väga mig. Däremot talade klädstorlekarna ett tydligt språk.


Det beslutas att jag ska få träffa psykolog och läkare vid psykiatrin. Psykologen träffar mig först. Hon anser efter mötet att jag inte alls lider av en depression utan av en existentiell kris vilket är vanligt i min ålder, (början av 20års åldern) då medicinerna inte haft någon verkan och jag verkar alldeles för trevlig och lätt att föra samtal med för att jag skulle vara sjuk. Vid vårt andra möte får jag förklara precis samma saker som vid första mötet men denna gång verkar hon lyssna mer på vad jag säger än på att jag har ett "normalt minspel". När jag då berättar om hur lång tid det tar mellan att jag orkar duscha eller utföra enkla vardagssysslor så blir hon nu tveksam i sin bedömning. Vi har beslutat att jag ska återremitteras då jag fått flytta hem igen så en ny väntetid påbörjas.

Jag träffar även läkaren på psykiatrin som inte håller med psykologen. Jag är deprimerad säger hon och beskriver nu hur skiftet till en ny medicin ska gå till. Jag ska under 5 dagar minska till endast en tablett á 75mg venlafaxin för att sedan börja äta voxra. Hon vill dessutom att jag ska delta i en undersökning om huruvida jag har ett enzym som kan förklara varför de första medicinerna inte har fungerat. Hon sjukskriver mig även i de 90 dagar som vårdgarantin har innan någon från den nya mottagningen ska ha hört av sig. Efter de fem dagarna nedtrappningen skulle ta så går jag till apoteket för att hämta ut min nya medicin. Venlafaxinen är slut där hemma. Men då upptäcker apotekaren att det inte finns något recept på voxra. Jag ringer till min mottagning som säger att de ska tala med min läkare men att jag nog inte kan vänta mig något recept innan helgen.

The botten is nådd

2015-2017 - min resa i vårdkarusellen
Del 4

Jag försöker skära mig i innerlåret med en sax. Själva situationen har jag inget minne av utan bara av kampen med mig själv att ringa någon istället för att fortsätta. Jag ringer tillslut psykakuten och de tycker jag skulle ta mig dit. Kl 23 på kvällen utan bil eller körkort och i upplösningstillstånd. Jag ringer min syster så hon får komma och köra mig till psykakuten. Väl på plats tog det 3 timmar innan jag fick träffa en läkare. Denne läkare såg allvarligt på händelsen och skrev ut oxcascand (beroendeframkallande lugnande medicin) som jag skulle få ta de 10 dagarna innan mitt kommande läkarbesök. De sa även till min syster att det inte längre föll på mig att se till att jag inte skadade mig själv utan även på familjen. Jag skulle inte få lämnas ensam innan läkarmötet. Denne läkare frågade även om jag hellre ville läggas in eller om det fanns något annat de kunde göra för mig. Jag berättade då om mitt problem att få tag i psykiatrisk hjälp på grund av mitt mående och läkarens tjat om vårdgaranti. Det han då gjorde var att skriva en remiss till min läkare "patienten besitter ej förmågan att själv ta ytterligare kontakt. Detta faller då på vederbörlig läkare att se till att vård ges".

På läkarbesöket efteråt kommenterar läkaren remissen från psykakuten med "det är inte så lätt för oss som vårdcentral heller att ta ett sådant beslut" så ingenting skedde. Dessutom tyckte han att jag skulle fortsätta med oxcascanden och bo med familjemedlemmar utan att ge någon tidsplan på att detta skulle kunna förändras. Därefter orkar jag inte längre med läkarbesöken utan söker förnyelse av recept och sjukskrivning via mina vårdkontakter på nätet. Då kommenterar läkaren att han tycker dosen på oxcascanden är för hög och att jag bör sänka den. Han specificerar inte med hur mycket eller om han vill att jag avslutar medicineringen vilken var det jag ville eftersom inte heller denne ger någon positiv effekt men en del jobbiga biverkningar. (Den ena gången som jag sökte förnyelse på mina recept var läkaren på semester och en annan skrev i kommentarerna att denne oroade sig över att skriva ut mer oxcascand. Jag frågade då om jag inte bara kunde sluta med den eftersom den inte verkade vilket hon ansåg var en bra ide. )

Jag ringer flera gånger till den psykiatriska klinik som tagit emot min remiss endast för att få höra att de inte hittar den. Den har "försvunnit". Jag skickar in den igen men även denna försvinner. Då säger jag att eftersom min läkare nu ska skicka remiss till psykiatrin så behöver de inte kontakta mig. Jag orkade inte skicka in en tredje papperslapp för dem att slarva bort. Mitt i sommaren får min kurator nog av att vården inte tagit sitt ansvar gällande hjälp in till psykiatrin och skriver själv en remiss i hopp om att lyfta mitt mående för den instansen. Hennes remiss blev godkänd och det har senare framkommit att min vårdcentral aldrig skickade någon över huvud taget. Att de godkände min kurators remiss är jag väldigt tacksam för eftersom de normalt bara tar remisser från läkare eller psykiatriskt kunnig personal på vårdcentraler.

Man måste ha tur för att få hjälp

2015-2017 - min resa i vårdkarusellen
Del 3

När sjukskrivningen närmade sig sitt slut så sökte jag en tid för vidare bedömning. Jag kände mig inte bättre av medicinen och kuratorn på ungdomsmottagningen hade ganska snabbt konstaterat att jag nog behövde hjälp av en utbildad psykolog, något vårdcentralen borde erbjuda då ungdomsmottagningen saknar dessa resurser. Jag fick träffa samma läkare som vid första mötet trots att jag bad om att få träffa en annan då den första inte verkat särskilt engagerad. (Vårdcentralens chef lät mig ej byta läkare utan ansåg att den första "hade hand om mitt fall", trots att han skulle sluta tre dagar efter det nya besöket). Läkaren fokuserade vid detta möte mest på att ifrågasätta varför jag inte hade bytt vårdcentral som han sagt åt mig och fråga mig vad han skulle skriva så att försäkringskassan inte skulle ge avslag igen (han visste inte vad han skulle skriva annorlunda mot första gången). Han sjukskrev mig igen med samma motivation och frågade sedan om jag åt någon medicin. Jag svarade ja, den du gav mig(?!?) Varpå han börjar klaga på att andra i personalen springer vid datorn och att han inte vet vad de ändrar. ???

1. Varför diskuterar han detta med mig som patient?
2. Varför skulle någon ändra i journalerna om de inte träffat patienterna?
3. Skrev han ens något i min journal vid första mötet eller ansåg han inte att det var lönt eftersom han tyckte jag skulle byta vårdcentral?
4. Jag skulle egentligen ha kunnat sätta mig vid datorn och själv skrivit motivationen om varför jag behövde sjukskrivas eftersom han inte skrev ned de jag sa.

Vid detta besök följde min mormor med då hon kunde se hur trött och ledsen jag var och hon visste att jag inte kände något förtroende för läkaren. Hon kunde inte tro sina öron när han talade och säger att detta var det värsta hon upplevt inom vården.

Vid tiden för att det återigen var dags att förnya min sjukskrivning fick jag äntligen träffa en annan läkare på vårdcentralen. Men denna läkare ville inte sjukskriva mig alls trots att hon höll med om att jag inte alls mådde bra. Anledningen uppgav hon var att min ansiktsmimik var för "normal" trots att jag satt och grät, samt att det inte är hälsosamt att gå sjukskriven för länge. Men hon erbjöd inte någon hjälp med hur jag skulle orka börja studera igen, hon ville inte deltidssjukskriva mig utan det enda hon gjorde var att höja dosen antidepressiva och sedan säga adjö. Då tog jag den förste läkarens råd. Jag listade om mig till min nya hemstad och fick komma in på en akuttid. Läkaren som mötte mig sa att hon tyvärr inte skulle vara min nya läkare men att vårdcentralen ansåg att jag direkt behövde få träffa någon. Hon sjukskrev mig igen då hon ansåg det självklart att jag inte skulle klara av universitetsstudierna och bokade in en telefontid och ett möte med den man som skulle bli min nya läkare.

Den nye läkaren ringde för att kolla hur jag mådde och om allt fanns med i min journal för att skaffa sig en bild innan vi skulle mötas. På besöket lät han mig fylla i ett skattningsformulär av hur jag mådde (MADRS) där jag fick 39p vilket han konstaterade var en depression. Vi diskuterade min medicinering och konstaterade att min nuvarande medicin inte hjälpte mig och jag fick då prova venlafaxin istället. Han sjukskrev mig och berättade sedan att det fria vårdvalet gjorde att om jag skulle få hjälp på psykiatrisk väg så var jag tvungen att själv söka den kontakten. Med detta försökte min kurator vara så behjälplig som möjligt men inte ens med hennes hjälp kunde jag utröna vilken klinik jag skulle vända mig till. I mitt sjukdomstillstånd var jag i stort sett inkapabel till att utföra denna uppgift ensam, jag orkade ju inte ens diska eller duscha hur skulle jag då orka ta viktiga beslut om min vård när jag inte hade en aning om någonting mer än att jag mådde skit? Tillslut hittade kuratorn en lista över mottagningar i min stad och hon skrev ner nummern till mig. Jag ringde första vilket visade sig att de sysslade inte alls med den hjälpen jag behövde. Den andra sa skicka in remissen men det är inte säkert att de skulle hinna med min ansökan inom vårdgarantin (90 dagar).

Tiden går och jag träffar läkaren för förlängning av sjukskrivningen då ingen förändring i mitt mående sker. Han berättar då att han kommer sluta då han endast arbetat som vikarie och att jag ska få träffa den läkare som kommer tillbaka. Återigen bad jag min då nye läkare att remittera mig någonstans men även han sade att det ansvaret tyvärr föll på mig. Han höjde dessutom min medicinering då jag inte kände någon effekt av den nya medicinen. (Inte så konstigt kanske eftersom båda medicinerna fokuserar på att höja sertralinnivån i kroppen.)

Halvvägs genom terminen tar det stopp

2015-2017 - min resa i vårdkarusellen
Del 2

Jag kunde bara nätt och jämt klara studierna som skedde i grupparbeten. Att plugga spontant eller inför en tenta gick inte, all energi och lust var slut.

Jag ringde då min vårdcentral och sa att detta går inte längre. Jag orkar inte ens stiga ur sängen för att gå på toaletten längre. Enda anledningen till att gå upp är om någon annan förväntar sig att jag ska komma. Jag bryr mig inte längre om något och känner i princip inga känslor längre. Sköterskan som svarade när jag ringde och berättade detta rådde mig att söka mig till öppenvården istället då de kanske skulle ha korta kötider. Sagt och gjort, jag ringde öppenvården som direkt konstaterade att detta lät alltför allvarligt och de ansåg att min vårdcentral borde ha bättre resurser. Eftersom de redan sagt nej en gång så sökte jag mig istället nu till studenthälsan vid mitt universitet i hopp om hjälp. De sa samma sak, detta lät alltför allvarligt då de endast brukar ha kortare kontakter. Men jag kunde ju söka mig till den vårdcentral som de hade samarbete med för just allvarligare fall. Jag ringde sagda vårdcentral. De sa då att detta samarbete inte längre var aktuellt och att jag borde söka hos min vanliga vårdcentral.

Som ni säkert förstår så blev jag högst upprörd av att ingen ville träffa mig för bedömning innan de skickade mig vidare. I flera av samtalen rann tårarna och rösten var tjock av gråt då jag kände mig alltmer hjälplös. Jag ringde åter min listade vårdcentral och återberättade nu även vad övriga vårdinstanser hade sagt. Denna gång sa sköterskan "men varför tar inte öppenvården emot dig?". Hur är det tänkt att jag ska veta det? Jag upprepade vad sköterskan på öppenvården sagt och fick då kommentaren "men vad märkligt att de inte vill hjälpa dig". Är det inte mer märkligt att inte min egen vårdcentral vill ta emot mig när flera andra mottagningar anser det vara det bästa då min beskrivning låter så allvarlig? Till slut bokade hon in mig till en läkare 2 veckor framåt.

När detta samtalet var slut stod jag i ett tomt klassrum på universitetet och grät. Min energi var slut och jag förstod inte varför de som skulle hjälpa mig bara bjöd på motstånd. Jag ringde då de som jag fått hjälp av för flera år sedan då jag drabbades av panikångest: ungdomsmottagningen. Direkt hörde hon som svarade att något var fel och satte upp mig på en tid redan nästa vecka. Hon var den enda som lät uppriktigt orolig och hon, precis som jag, kunde inte förstå att vården skickade runt mig istället för att träffa mig, göra en bedömning och sedan lotsa mig till rätt instans.

Vid mötet med läkaren tog det honom ca 5 minuter att konstatera en depression, ge mig tabletter och rekommendera skifte av vårdcentral eftersom jag precis flyttat. Min tanke var då att det spelar väl ingen roll om jag vill ha kvar den vårdcentral jag gått till hela mitt liv? Jag spenderar ju fortfarande mycket tid här i Trelleborg med min familj. Han sjukskrev mig en månad och sa sedan adjö. Jag ringde försäkringskassan i samband med sjukskrivningen eftersom jag vid denna tidpunkt fick studiestöd och studielån från CSN och behövde deras intyg skickat vidare för att inte ett skuldberg plötsligt skulle resa sig över mig. I detta samtal får jag reda på att läkarens motivation till att sjukskriva mig varit så pass bristfällig att ansökan egentligen hade avslagits. De hade försökt få utförligare beskrivningar av mig som patient via telefon men han hade ej varit särskilt samarbetsvillig. De godkände tillslut ansökan ändå för att ej skapa för stora problem för mig. Men detta hade jag aldrig fått reda på om inte jag ringt.

Innan jag nådde väggen

2015-2017 - min resa i vårdkarusellen

Del 1

Jag tänker berätta för er om mina vårdkontakter hos olika vårdcentralen men först vill jag berätta om tiden som ledde fram till det första telefonsamtalet.

Jag studerade för närvarande till civilingenjör i rymdteknik på Luleå tekniska universitet men kände att linjen jag valt inte passade mig så väl som jag hoppats. Jag tog kontakt med universitetets SYV för att ta reda på vad jag skulle göra härnäst.

Ville jag plugga något annat? Skulle jag jobba först? Visste jag ens något område som jag var intresserad av? Vi benade ut att jag har sex olika saker som jag bryr mig om, inte en enda passion. Djur, Rymden, Böcker, Fantasy, Omvårdnad samt Rehabilitering. Rymden hade jag ju provat nu en termin så den ströks, djur likaså på grund av mina många allergier och böcker och fantasy är det svårt att hitta jobb eller en stadig inkomst på. Då återstod omvårdnad och rehabilitering. SYV hade tillgång till ett program som bestod av över hundra små frågor som skulle komma fram till vilken typ av arbete som skulle passa eller intressera mig. Av alla resultaten kom vi fram till att sköterska eller socionom kändes som de två sannolika vägarna jag kunde välja mellan. Så jag ansökte främst till socionom och i andrahand till sjuksköterska.

Under kommande termin studerade inte längre rymdteknik utan olika kurser som intresserade mig bl.a. vetenskapsteori samt ungdomsromanen i samtiden (litteraturvetenskap). Det var under denna terminen som jag började märka att något var fel. Trots att min belastning minskat kraftigt så var jag ofta trött. Jag hade börjat få mer ångest vilket jag inte haft på nästan två år och att stiga ur sängen blev i princip omöjligt om jag inte hade något inbokat. Det kunde ta fyra timmar från tanke till handling när jag behövde äta, duscha eller ens gå på toaletten. Då tittade jag inte heller på vare sig TV eller på min telefon. Detta oroade mig och jag gjorde det man egentligen inte ska; jag googlade. Jag sökte inne på 1177:s hemsida efter hur en depression kunde se ut och kände mig något träffad på en del punkter. Jag hittade även ett par onlinetester där man kunde se hur dåligt läget var och fick då fram samma svar på flera olika; medelsvår depression. Samtidigt tyckte jag ändå inte att jag mådde så dåligt, jag tyckte inte att mina tankar gick i destruktiva banor så jag tänkte att det nog skulle bli bättre när jag kom ner till ljuset och värmen hemma i skåne.

Under sommaren arbetar jag som informatör på Trelleborgs turistbyrå vilket går ganska bra även om ångesten är kvar. Jag kommer in på socionomutbildningen i Lund och påbörjar jakten på kurslitteratur och eget boende. Att pendla hemifrån mitt barndomshem fungerade men jag saknade att ha ett eget krypin. I Augusti månad fick jag även hem min kattunge Zingo och uppfyllde således barndomsdrömmen om en egen katt. Tyvärr är hon en rätt vild liten katt så jag hade en del problem med hennes energinivå jämfört med min egen. Eftersom min ångest inte blir bättre så skickar jag i början av sommaren in en egenremiss till kuratorn på min vårdcentral och får träffa henne på en avbokningstid mitt i sommaren. Efter en timmes berättande om hur jag mår så konstaterar hon en 20-årskris som jag skulle behöva söka hjälp för. Jag frågar mig än idag varför hon inte kunde remittera mig till någon som kunde hjälpa mig istället för att bara säga att hon inte hade några tider. Så jag fortsätter på mitt sommarjobb och hoppas på att jag ska kunna komma över den här “krisen” på egen hand. 

Så kom september och studiestarten och all förväntan skulle nu bli verklighet. Jag tyckte kurserna verkade intressanta och människorna lugna, lite för lugna för min smak men det var ingen jag ogillade i klassen.

Uppenbarelser

I början av min långa sjukskrivning upptäckte jag mycket. Jag hade så mycket tid nu när inget måste göras att jag insåg saker om mig själv. Innan jag blev sjuk såg jag mig själv som mattenörd och en person som endast tänkte i logikens små fyrkanter. Men jag älskar inte alls matte. Fysik är superintressant men inte om jag måste räkna på det själv. Jag har väldigt mycket kreativitet. Jag har inte gett mig själv utrymme att se hur duktig jag är på att skriva och lära mig nya språk. Kort sagt är jag inte en fyrkantstänkande människa även om jag gillar att saker är som de ska, ex. att kasthögen ligger till vänster om korthögen.

Jag har även fått bekräftelse på att min familj och jag har en otroligt stark kärlek och att sanna vänner finns, väntar och vågar prata om hur jag mår och hur det får dem att må. Många har försvunnit men förhoppningsvis kommer det komma nya människor som har mer förståelse och mindre rädsla för psykisk ohälsa.

Räddande intressen

För en tjej som alltid älskat att läsa är det jobbigt när koncentrationsförmågan försvinner och det tar över en kvart för att läsa en sida. Istället påbörjade jag äntligen en hobby som jag varit sugen på under ett år. Jag lärde mig att sticka och virka med min mormors hjälp och upptäckte snabbt att jag älskade det och att jag faktiskt kunde hålla fokus på det. På bra dagar så kan jag äntligen läsa med samma hastighet som innan jag blev sjuk och komma ihåg vad som händer i en film. Jag älskar nämligen fantasy i både bok- och filmform.

Ett intresse som även hjälpt mig att ta mig ut är pokemon. När pokemon go lanserades så kunde jag äntligen utföra det råd man hör överallt; gå en promenad varje dag. Är jag på bra humör tycker jag om att baka. Kakor är det bästa jag vet och jag bakar hellre avancerade kakor än ger mig på att laga någon mat.

Vem är jag?

Jag är den där tysta lugna tjejen som inte tar särskilt mycket plats. Den man alltid kan vända sig till om man har problem eller bara vill få kräka av sig. Jag dömer ingen utan vill försöka förstå.

Jag är personen som tar ansvar om det krävs och försöker få med mig de som behövs. Jag säger ifrån och står för det jag tror på, så som lika rättigheter för alla inom både religion och sexualitet.

Jag är den unga tjejen som alltid haft det lätt för att kommunicera med personer från äldre generationer men inte med mina jämnåriga.

Jag är personen både som gärna går ut och dansar men som även kan sitta hemma och spela sällskapsspel eller titta på film.

Jag är en riktig gottegris när det kommer till kakor, jag bakar gärna men avskyr att laga mat.

Jag älskar att vara själv och ha egentid. Jag hatar att vara ensam.

Jag är tjejen som inte vågar göra fel. Hon som alltid vill duga, räcka till och vara till hjälp.

Jag är en person som söker lugnet inombords men som ändå alltid är stressad.

En mer berättande presentation

Mitt namn är Louise Sandberg och jag är 21 år gammal. Jag är född och uppvuxen här i Trelleborg men har bott ett år i Luleå och lite mer än ett halvår i Lund.

Jag har alltid gillat fysik och valde då naturvetenskap i gymnasiet. Hade jag fått gå på bara en enda lektion med min framtida samhällslärare första året så hade jag bytt till samhällslinjen direkt. Istället tog jag studenten för att studera till civilingenjör inom rymdteknik. När jag då kom fram till att detta är ju bara ett intresse jag har så valde jag om till socionom och flyttade till Lund istället.


Jag blev sjuk under min andra termin i Luleå våren 2015 men väntade med att söka hjälp tills jag kom hem till Trelleborg under sommaren. Tyvärr så fick jag ingen hjälp av den kurator jag fick träffa så jag försökte tagga till att börja plugga i Lund istället. Efter en halv termin tog min ork helt slut och en brokig historia tog sin början. Jag har idag inte fått en helt fastställd diagnos men just nu kallas det för en depressiv episod med inslag av självskadebeteende och tvångstankar.


Min behandling har bestått av olika kraftlösa mediciner och nu på senare tid mediciner med jobbiga biverkningar men god effekt. För övrigt går jag på psykiatrisk dagsjukvård vilket jag är mycket tacksam för samt att jag inväntar tid till psykolog.

Som person är jag väldigt lugn även om jag är en ängslig människa med mycket grubbel. Jag har alltid funnit en längtan att hjälpa när personer har det svårt och erbjuder alltid en kram eller råd. Jag är ofta den som sitter tyst och iakttar under samtal och har svårt för att själv driva en konversation. Därför älskar jag utåtgående personer som kan få igång mig och locka till skratt.


Jag älskar kakor, böcker, hantverk och katter. Jag har själv en katt på snart 2 år som heter Zingo som ger mig energi och tröst. Innan jag blev sjuk så njöt jag av härliga filmkvällar med vänner och bowling med familjen. Numera har jag fått kolla färdigt på många serier som jag varit nyfiken på och skapat många alster inom stickning och virkning. Skulle jag någon gång få möjligheten att lära mig rida så skulle jag bli enormt glad då jag älskar att kunna vara ute i naturen men inte alltid tycker om att gå.

Min familj är mina bästa vänner och jag umgås mycket med min mor, systrar och morföräldrar. Vi älskar alla att spela spel såsom fia, yatzy och olika kortspel. Det är även dessa personer som har stöttat mig allra mest under sjukdomsperioden och alla de kriser den inneburit. Att ha en sådan trygghet är ett stort privilegium och jag vill vara med i detta projektet för att kunna hjälpa till så att myndigheter kan hjälpa de som inte har varit lika lyckligt lottade.

Så ser jag mig själv

Som person så ser jag mig själv som lugn, omtänksam och grubblande. Och med lugn menar jag mitt temperament, jag känner sällan ett lugn i själen. Det är även därför som jag ser mig själv som grubblande. Jag grunnar mycket på hur saker jag gör kommer att tas emot av andra, om någon kommer känna sig förorättad eller förbisedd. Gör jag något fel som påverkar personer utöver mig själv så kan jag grubbla och älta det i flera veckor.

Jag ser mig själv som omtänksam och det har jag gjort länge. Jag har lätt för att bry mig om folk. Om någon mår dåligt finns jag ofta där för att lyssna och, om jag kan, ge råd. Kan jag inte det så försöker jag alltid finna någon annan möjlig lösning eller helt enkelt säga att jag finns.

Mina intressen har ibland gett mig smeknamnet “62åring i förklädnad” då jag gillar att sticka, virka, läsa och lösa korsord. Jag dricker även mycket te (lösvikt inte påsar från ICA). Läsningen har jag älskat sedan lågstadiet, helst ska det vara fantasy men jag fastnar även för personer med brokig historia som skriver om sitt liv. I övrigt är jag även väldigt intresserad av rymden och forskares teorier. Jag har pluggat ett halvår på civilingenjörsprogrammet med inriktning rymdteknik men tyvärr var det för mycket teknik och för lite rymd för min smak.

Om jag fick tre önskningar besvarade så skulle det nog vara att bli kvitt min pälsallergi så att jag kan jobba som djursjukskötare, att världen skulle bli en mer förstående och vänligare plats att bo på samt att vi kunde hitta någon lösning på förstörelsen av vår planet.

Jag vill att mitt liv ska bli lugnare, att jag kan komma till ro och bli kvitt ångest och stress. Jag vill våga använda vassa föremål utan att vara rädd för vad som kan hända, jag vill känna mig “frisk”. Jag vill bo någonstans längre norrut så att jag får snö på vintern och norrsken i mörkret kanske med en man och med min älskade katt. Jag skulle även önska att jag kunde hitta ett jobb eller en utbildning som jag trivs med och att jag kan få hitta fler vänner som består. Det är inte mycket jag önskar utöver detta. Jag har inget behov av att vara rik och flänga världen runt. Jag behöver inte gå ut och festa varenda helg eller ha stora bjudningar hemma. Jag vill ha ett lugnt liv fyllt med kärlek och förståelse.