September 2019. Jag påbörjar mitt andra år med distansstudier inom litteraturvetenskap. Jag ska snart diskutera huruvida min medicinering ska avslutas snart. Jag är frisk.
Efter ett år av möten med min psykolog hände något. Jag kan inte sätta fingret på det men plötsligt kom min hungerkänsla tillbaka, den försvann när jag var 14 år gammal. Min psykolog har alltså lyckats guida mig fram till att sluta stänga av mina känslor. Vi vet inte när eller varför jag stängde av men vi vet att jag måste ha varit ett litet barn, kanske när jag var så liten som 3-4 år gammal. Men nu är de alltså igång. Nu resonerar jag inte bara att jag borde känna såhär eller att det är onödigt att bli upprörd över detta osv. osv. utan nu känner jag faktiskt spontana känslor. Det är superläskigt. Jag kan inte nämna dem alla men jag lär mig. Min psykolog hjälpte mig en bit på vägen och har nu gett mig förtroendet att klara mig själv igen. Min motivation är tillbaka. Min envishet och vilja är tillbaka.
Med detta kom också rastlösheten. Jag vill bort från att vara sjuk. Bort från att vara beroende och maktlös. Bort från att vara frustrerad och fångad. Jag vill!
Steg ett. Inse vad jag faktiskt tycker om, inte vad jag vill tycka om. Jag tycker inte om matte. Jag tycker om att prata med människor. Jag tycker om att skapa.
Steg två. Inse sanningar om mig själv. Jag blir arg. Jag är kreativ. Jag är inte den person jag intalat mig att jag borde vara.
Steg tre. Inse vilken frihet de två första stegen gett mig. Jag får vara annorlunda mot vad jag ansett att jag är/borde vara. Orden borde är numera i princip förbjudet, det hjälper inte framåt.
Steg fyra. Fundera kring mål i framtiden. Jag vill bo med min pojkvän. Jag vill vara oberoende. Jag vill jobba med något jag tycker om.
Steg fem. Hur tar jag mig dit? Jag vill läsa litteraturvetenskap! Jag vill läsa programmet i Umeå! Med CSN igen så kan jag ta mig loss från min boendesituation!
Steg sex. Action. Första året på programmet kan läsas över två år på distans = jag kan bo med Erik i Luleå (som jag saknat sedan jag flyttade). Sök kurserna, boka flyget, ändra folkbokföring.
Jag har orkat. Jag har gjort vad jag vill, vad JAG vill. Inte vad jag tror andra tror att jag vill. Inte vad jag “borde” vilja. Inte vad som ger en “säker framtid”. Vad jag VILL.
Min psykolog gav mig något väldigt stort. min frigörelse. Även om hon säger att det är jag som gjort arbetet så är det tack vare henne som jag vetat hur, vågat prova och haft möjligheten att försöka.
Jag var så trött på att må dåligt, att vara fast. När jag väl blev fri så ville jag vara fri från allt! Jag ville inte leva kvar i hur dåligt jag mått, vilket helvete jag levt igenom eller hur svårt det var att komma ut. Jag ville leva. Jag ville njuta av att orka plugga, orka laga mat, kunna ha en dygnsrytm och ta hand om mig själv och vara frisk. Det blev ett uppehåll från projektet och en snabb flytt från allt. Under mitt uppehåll har jag hanterat känslor kring händelser i mitt liv som jag aldrig kunnat bearbeta innan. Jag har insett lite hårda sanningar och jobbat med att acceptera dem. Samtidigt har jag vågat prova igen med sådant som jag inte klarat innan. Jag har accepterat att jag inte kommer fungera som innan jag gick in i väggen och att det faktiskt inte heller är önskvärt. Jag lär känna mina känslor och de sanningar de bär med sig. Jag lär känna mina gränser och försöker anpassa min självbild efter verkligheten. Jag kan mer än jag tror. Läkare och andra säger inte att jag är intelligent för att luras, det får lov att vara sant utan att jag är självcentrerad. Jag får lov att tycka om mig själv och ge mig själv credd för saker jag gör. Jag får lov att ignorera min högkänslighet och inte springa till alla andras undsättning hela tiden. Jag får lov att sätta mig själv först, jag VILL sätta mig själv först. Det har jag aldrig gjort.
Mitt liv har blivit bra mycket mer som jag vill ha det. En lugn vardag och ett lugnare sinne. Snart kan jag vara medicinfri och leva med hjälp av de redskap jag lärt mig. Jag vet nu skillnaden på vad jag tänker och vad jag känner. Jag vet att jag känner när det blir för mycket och jag vet att jag inte är rädd för att be om hjälp längre.
Unga Vuxna Trelleborg har gett mig så mycket energi, hjälp och stöd. Jag har blivit bemött med genuinitet och öppenhet. Jag har blivit lyssnad på, uppmuntrad och uppskattad. Jag har fått berätta min historia, jag har fått kräka av mig över alla orättvisor jag utsatts för och jag har fått hjälp att faktiskt förändra och påverka.
Jag vill tacka alla som har läst mina texter. Jag hoppas att de har kunnat bidra till en förändring som ska kunna hjälpa de som drabbas av psykisk ohälsa och fastnar i vårdkarusellen eller myndighetsträsket.
Ett särskilt tack till Duke och Josefin på UVT. Utan ert engagemang och stöd så hade detta projekt aldrig blivit av, ni är bäst!
