Psykisk ohälsa, en sjukdom som enligt siffror borde kunna klassas som en folksjukdom. De flesta vet någon som lider eller har lidit av det på någon nivå. Ändå talar man knappt om det. För bara 30-40 år sedan så stängdes man in på mentalsjukhus istället för att få hjälp. Idag känns det ibland som om människor är rädda att bli smittade om man talar för högt eller för ofta om det. Dessutom är det för få som vill arbeta med det. Krisen inom psykiatrin blir allt värre och inte ser det lovande ut med nya psykologer eller psykiatriker. Personligen har jag stått i kö 9-10 månader för att få komma till psykolog, vårdgarantin ligger på tre.
När man får träffa en läkare är deras första reaktion att titta lite fundersamt på en. Efter en stund skriver de ut piller och gör en kort undersökning för att konstatera att det inte ligger något uppenbart fysiskt problem bakom symptomen. En sjukskrivning görs direkt. Sedan fortgår det. Efter en månad är man tillbaka; Bättre? Bra, återgå till ditt liv i 100% takt utan att kolla på om det var livsstilen eller ens personliga situation som låg till grund för symptomen. Inte bättre? Vi höjer dosen eller byter medicin och förlänger sjukskrivningen.
Jag blev sjukskriven i mitten på november 2015 och lyckades med hjälp av en underbar kurator på ungdomsmottagningen till slut komma in på allmänpsykiatrin i Lund. Efter två möten med en psykolog som ansåg mig frisk så remitterades jag om till triagemottagningen i Trelleborg. Där får jag frågan om jag fått komma till dagsjukvård? Jag visste inte ens att det fanns. Denna instans med så många olika sätt att hjälpa hade inte nämnts under mina 10 månader som sjukskriven. Och via dagsjukvården fick jag reda på min rättighet till personligt ombud, ekonomiskt bistånd och andra resurser kommunen har att erbjuda.
Hur min vårdcentral inte kan nämna dessa hjälpmedel går mig helt förbi. Piller kan man ordna. Magiska piller som rubbar signalämnen och hormoner och ger en alla möjliga biverkningar men skicka mig vidare till en instans utrustad för de problem jag uppvisat? Borde inte det vara bland de första man gör? I alla fall att informera om var man kan vända sig, det finns ju mer än var triage, dagsjukvården och kommunen erbjuder. Rsmh, kompassen, kastanjegården mm hjälper, stödjer och erbjuder sällskap bland andra drabbade.
Allmänläkare har för lite kunskap och behöver få för vana att skicka psykiskt relaterade fall till instanser med den kunskapen, inte skriva ut piller och hoppas att det ska gå över av sig själv. Det må heta att man är sjuk, att man drabbas av en depression likt en halsfluss och att man blir diagnostiserad. Men psykisk ohälsa kan inte alltid förklaras med syndrom eller fysiska faktorer, inga bakterier eller virus. Ofta spelar händelser, stress och personsyn en stor roll, något som inte är kriterier i en sjukdom. Alla får inte en diagnos och får stämpeln “psykiskt sjuk”. Alla passar inte in i de få mallar man har för olika diagnoser.
Dessutom kan det vara svårt för en själv att identifiera sig som just sjuk. Det finns många tillfällen, dagar nästan veckor där jag känner mig som mig själv, normal. Men på två sekunder kan allt sluta fungera. Bilder om att jag ska skära mig dyker upp för min inre syn och paniken kryper. Samtidigt blir jag apatisk och orörlig. Stiga upp är omöjligt, äta är omöjligt, duscha är omöjligt osv osv. Är jag sjuk om jag inte kan få mig själv att stiga upp? Är jag sjuk om jag inte har aptit? Är jag sjuk för att jag blir så trött att en dusch skulle bli för mycket? Läkare kan inte hitta en diagnos, kuratorn kunde inte hitta en diagnos och psykiatrikern kan inte hitta en diagnos. Är jag ändå sjuk? Eller är det något som är fundamentalt fel? I mitt psyke? I mitt sätt att se och uppleva världen omkring mig? Händer detta på grund av signalämnen i obalans eller förtränga minnen från min barndom? Skulle mitt självskadebeteende ha uppkommit om jag fått hjälp tidigare? Varför fungerar mina mediciner på ett sätt som enligt min psykiatriker inte borde vara möjligt?
Jag lider alltså av psykisk ohälsa. Om jag är sjuk eller inte sjuk kan ingen konstatera. Antagligen skulle en psykolog kunna utesluta många saker, men då måste man, till att börja med, få träffa en.
När man får träffa en läkare är deras första reaktion att titta lite fundersamt på en. Efter en stund skriver de ut piller och gör en kort undersökning för att konstatera att det inte ligger något uppenbart fysiskt problem bakom symptomen. En sjukskrivning görs direkt. Sedan fortgår det. Efter en månad är man tillbaka; Bättre? Bra, återgå till ditt liv i 100% takt utan att kolla på om det var livsstilen eller ens personliga situation som låg till grund för symptomen. Inte bättre? Vi höjer dosen eller byter medicin och förlänger sjukskrivningen.
Jag blev sjukskriven i mitten på november 2015 och lyckades med hjälp av en underbar kurator på ungdomsmottagningen till slut komma in på allmänpsykiatrin i Lund. Efter två möten med en psykolog som ansåg mig frisk så remitterades jag om till triagemottagningen i Trelleborg. Där får jag frågan om jag fått komma till dagsjukvård? Jag visste inte ens att det fanns. Denna instans med så många olika sätt att hjälpa hade inte nämnts under mina 10 månader som sjukskriven. Och via dagsjukvården fick jag reda på min rättighet till personligt ombud, ekonomiskt bistånd och andra resurser kommunen har att erbjuda.
Hur min vårdcentral inte kan nämna dessa hjälpmedel går mig helt förbi. Piller kan man ordna. Magiska piller som rubbar signalämnen och hormoner och ger en alla möjliga biverkningar men skicka mig vidare till en instans utrustad för de problem jag uppvisat? Borde inte det vara bland de första man gör? I alla fall att informera om var man kan vända sig, det finns ju mer än var triage, dagsjukvården och kommunen erbjuder. Rsmh, kompassen, kastanjegården mm hjälper, stödjer och erbjuder sällskap bland andra drabbade.
Allmänläkare har för lite kunskap och behöver få för vana att skicka psykiskt relaterade fall till instanser med den kunskapen, inte skriva ut piller och hoppas att det ska gå över av sig själv. Det må heta att man är sjuk, att man drabbas av en depression likt en halsfluss och att man blir diagnostiserad. Men psykisk ohälsa kan inte alltid förklaras med syndrom eller fysiska faktorer, inga bakterier eller virus. Ofta spelar händelser, stress och personsyn en stor roll, något som inte är kriterier i en sjukdom. Alla får inte en diagnos och får stämpeln “psykiskt sjuk”. Alla passar inte in i de få mallar man har för olika diagnoser.
Dessutom kan det vara svårt för en själv att identifiera sig som just sjuk. Det finns många tillfällen, dagar nästan veckor där jag känner mig som mig själv, normal. Men på två sekunder kan allt sluta fungera. Bilder om att jag ska skära mig dyker upp för min inre syn och paniken kryper. Samtidigt blir jag apatisk och orörlig. Stiga upp är omöjligt, äta är omöjligt, duscha är omöjligt osv osv. Är jag sjuk om jag inte kan få mig själv att stiga upp? Är jag sjuk om jag inte har aptit? Är jag sjuk för att jag blir så trött att en dusch skulle bli för mycket? Läkare kan inte hitta en diagnos, kuratorn kunde inte hitta en diagnos och psykiatrikern kan inte hitta en diagnos. Är jag ändå sjuk? Eller är det något som är fundamentalt fel? I mitt psyke? I mitt sätt att se och uppleva världen omkring mig? Händer detta på grund av signalämnen i obalans eller förtränga minnen från min barndom? Skulle mitt självskadebeteende ha uppkommit om jag fått hjälp tidigare? Varför fungerar mina mediciner på ett sätt som enligt min psykiatriker inte borde vara möjligt?
Jag lider alltså av psykisk ohälsa. Om jag är sjuk eller inte sjuk kan ingen konstatera. Antagligen skulle en psykolog kunna utesluta många saker, men då måste man, till att börja med, få träffa en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar