Halvvägs genom terminen tar det stopp

2015-2017 - min resa i vårdkarusellen
Del 2

Jag kunde bara nätt och jämt klara studierna som skedde i grupparbeten. Att plugga spontant eller inför en tenta gick inte, all energi och lust var slut.

Jag ringde då min vårdcentral och sa att detta går inte längre. Jag orkar inte ens stiga ur sängen för att gå på toaletten längre. Enda anledningen till att gå upp är om någon annan förväntar sig att jag ska komma. Jag bryr mig inte längre om något och känner i princip inga känslor längre. Sköterskan som svarade när jag ringde och berättade detta rådde mig att söka mig till öppenvården istället då de kanske skulle ha korta kötider. Sagt och gjort, jag ringde öppenvården som direkt konstaterade att detta lät alltför allvarligt och de ansåg att min vårdcentral borde ha bättre resurser. Eftersom de redan sagt nej en gång så sökte jag mig istället nu till studenthälsan vid mitt universitet i hopp om hjälp. De sa samma sak, detta lät alltför allvarligt då de endast brukar ha kortare kontakter. Men jag kunde ju söka mig till den vårdcentral som de hade samarbete med för just allvarligare fall. Jag ringde sagda vårdcentral. De sa då att detta samarbete inte längre var aktuellt och att jag borde söka hos min vanliga vårdcentral.

Som ni säkert förstår så blev jag högst upprörd av att ingen ville träffa mig för bedömning innan de skickade mig vidare. I flera av samtalen rann tårarna och rösten var tjock av gråt då jag kände mig alltmer hjälplös. Jag ringde åter min listade vårdcentral och återberättade nu även vad övriga vårdinstanser hade sagt. Denna gång sa sköterskan "men varför tar inte öppenvården emot dig?". Hur är det tänkt att jag ska veta det? Jag upprepade vad sköterskan på öppenvården sagt och fick då kommentaren "men vad märkligt att de inte vill hjälpa dig". Är det inte mer märkligt att inte min egen vårdcentral vill ta emot mig när flera andra mottagningar anser det vara det bästa då min beskrivning låter så allvarlig? Till slut bokade hon in mig till en läkare 2 veckor framåt.

När detta samtalet var slut stod jag i ett tomt klassrum på universitetet och grät. Min energi var slut och jag förstod inte varför de som skulle hjälpa mig bara bjöd på motstånd. Jag ringde då de som jag fått hjälp av för flera år sedan då jag drabbades av panikångest: ungdomsmottagningen. Direkt hörde hon som svarade att något var fel och satte upp mig på en tid redan nästa vecka. Hon var den enda som lät uppriktigt orolig och hon, precis som jag, kunde inte förstå att vården skickade runt mig istället för att träffa mig, göra en bedömning och sedan lotsa mig till rätt instans.

Vid mötet med läkaren tog det honom ca 5 minuter att konstatera en depression, ge mig tabletter och rekommendera skifte av vårdcentral eftersom jag precis flyttat. Min tanke var då att det spelar väl ingen roll om jag vill ha kvar den vårdcentral jag gått till hela mitt liv? Jag spenderar ju fortfarande mycket tid här i Trelleborg med min familj. Han sjukskrev mig en månad och sa sedan adjö. Jag ringde försäkringskassan i samband med sjukskrivningen eftersom jag vid denna tidpunkt fick studiestöd och studielån från CSN och behövde deras intyg skickat vidare för att inte ett skuldberg plötsligt skulle resa sig över mig. I detta samtal får jag reda på att läkarens motivation till att sjukskriva mig varit så pass bristfällig att ansökan egentligen hade avslagits. De hade försökt få utförligare beskrivningar av mig som patient via telefon men han hade ej varit särskilt samarbetsvillig. De godkände tillslut ansökan ändå för att ej skapa för stora problem för mig. Men detta hade jag aldrig fått reda på om inte jag ringt.