Jag stod i ett klassrum på universitetet när jag äntligen fick en tid till en läkare för att få hjälp. Eftersom det varit så svårt att överhuvudtaget få en tid så vågade jag inte lita på att jag skulle få den hjälpen jag behövde direkt. Därför valde jag att ringa till ungdomsmottagningen där och då för att få tid till en kurator som jag kanske kunde få prata med tills vårdcentralen gav mig annan hjälp.
Anledningen till att jag valde att ringa till just ungdomsmottagningen var för att de tidigare gett mig samtalshjälp. År 2012 fick jag nämligen panikångest och det var via ungdomsmottagningen som jag fick både medicin och samtalshjälp.
Personen som svarade hörde direkt att något var fel och satte upp mig på en tid redan nästa vecka. Hon var den enda som under alla samtal med vården lät uppriktigt orolig och hon, precis som jag, kunde inte förstå att vården skickade runt mig istället för att träffa mig, göra en bedömning och sedan lotsa mig till rätt instans.
Med detta försökte min kurator vara så behjälplig som möjligt men inte ens med hennes hjälp kunde jag utröna vilken klinik jag skulle vända mig till. I mitt sjukdomstillstånd var jag i stort sett inkapabel till att utföra denna uppgift ensam, jag orkade ju inte ens diska eller duscha hur skulle jag då orka ta viktiga beslut om min vård när jag inte hade en aning om någonting mer än att jag mådde skit? Tillslut hittade kuratorn en lista över mottagningar i min stad och hon skrev ner nummern till mig. Jag ringde första vilket visade sig att de sysslade inte alls med den hjälpen jag behövde. Den andra sa skicka in remissen men det är inte säkert att de skulle hinna med min ansökan inom vårdgarantin (90 dagar).
Under tiden som jag bollas fram och tillbaka mellan olika vårdenheter så hjälpte kuratorn mig med att sålla bland vad jag ville, vad jag kände och vad jag orkade. Hon hjälpte mig när jag efter flera tillfällen skurit mig, att försöka bearbeta den knivfobi som uppstått. Hon var även den som fick mig att skriva in mig på arbetsförmedlingen för att se vad de kunde erbjuda mig då jag kände att jag inte vill plugga när jag väl mår bättre.
Mitt i sommaren får min kurator nog av att vården inte tagit sitt ansvar gällande hjälp in till psykiatrin och skriver själv en remiss i hopp om att lyfta mitt mående för den instansen. Hennes remiss blev godkänd och det har senare framkommit att min vårdcentral aldrig skickade någon över huvud taget.
Min kontakt med min kurator var det som stärkte mig i min känsla av att vården inte riktigt gjorde sitt jobb. Hon blev upprörd över vad min läkare sa och gjorde och över att de inte verkade vilja lyssna på mig eller på vad psykakut förmedlade till dem angående mitt mående. Hon var den person som höll mig uppe i den period som jag mådde som sämst. Att ringa till ungdomsmottagningen var ett av de bästa besluten jag tagit och det är nog en instans som många inte vet om eller som glöms bort.
2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar