En sista text.

September 2019. Jag påbörjar mitt andra år med distansstudier inom litteraturvetenskap. Jag ska snart diskutera huruvida min medicinering ska avslutas snart. Jag är frisk.

Efter ett år av möten med min psykolog hände något. Jag kan inte sätta fingret på det men plötsligt kom min hungerkänsla tillbaka, den försvann när jag var 14 år gammal. Min psykolog har alltså lyckats guida mig fram till att sluta stänga av mina känslor. Vi vet inte när eller varför jag stängde av men vi vet att jag måste ha varit ett litet barn, kanske när jag var så liten som 3-4 år gammal. Men nu är de alltså igång. Nu resonerar jag inte bara att jag borde känna såhär eller att det är onödigt att bli upprörd över detta osv. osv. utan nu känner jag faktiskt spontana känslor. Det är superläskigt. Jag kan inte nämna dem alla men jag lär mig. Min psykolog hjälpte mig en bit på vägen och har nu gett mig förtroendet att klara mig själv igen. Min motivation är tillbaka. Min envishet och vilja är tillbaka. 

Med detta kom också rastlösheten. Jag vill bort från att vara sjuk. Bort från att vara beroende och maktlös. Bort från att vara frustrerad och fångad. Jag vill!

Steg ett. Inse vad jag faktiskt tycker om, inte vad jag vill tycka om. Jag tycker inte om matte. Jag tycker om att prata med människor. Jag tycker om att skapa.

Steg två. Inse sanningar om mig själv. Jag blir arg. Jag är kreativ. Jag är inte den person jag intalat mig att jag borde vara. 

Steg tre. Inse vilken frihet de två första stegen gett mig. Jag får vara annorlunda mot vad jag ansett att jag är/borde vara. Orden borde är numera i princip förbjudet, det hjälper inte framåt.

Steg fyra. Fundera kring mål i framtiden. Jag vill bo med min pojkvän. Jag vill vara oberoende. Jag vill jobba med något jag tycker om.

Steg fem. Hur tar jag mig dit? Jag vill läsa litteraturvetenskap! Jag vill läsa programmet i Umeå! Med CSN igen så kan jag ta mig loss från min boendesituation!

Steg sex. Action. Första året på programmet kan läsas över två år på distans = jag kan bo med Erik i Luleå (som jag saknat sedan jag flyttade). Sök kurserna, boka flyget, ändra folkbokföring.

Jag har orkat. Jag har gjort vad jag vill, vad JAG vill. Inte vad jag tror andra tror att jag vill. Inte vad jag “borde” vilja. Inte vad som ger en “säker framtid”. Vad jag VILL. 

Min psykolog gav mig något väldigt stort. min frigörelse. Även om hon säger att det är jag som gjort arbetet så är det tack vare henne som jag vetat hur, vågat prova och haft möjligheten att försöka.

Jag var så trött på att må dåligt, att vara fast. När jag väl blev fri så ville jag vara fri från allt! Jag ville inte leva kvar i hur dåligt jag mått, vilket helvete jag levt igenom eller hur svårt det var att komma ut. Jag ville leva. Jag ville njuta av att orka plugga, orka laga mat, kunna ha en dygnsrytm och ta hand om mig själv och vara frisk. Det blev ett uppehåll från projektet och en snabb flytt från allt. Under mitt uppehåll har jag hanterat känslor kring händelser i mitt liv som jag aldrig kunnat bearbeta innan. Jag har insett lite hårda sanningar och jobbat med att acceptera dem. Samtidigt har jag vågat prova igen med sådant som jag inte klarat innan. Jag har accepterat att jag inte kommer fungera som innan jag gick in i väggen och att det faktiskt inte heller är önskvärt. Jag lär känna mina känslor och de sanningar de bär med sig. Jag lär känna mina gränser och försöker anpassa min självbild efter verkligheten. Jag kan mer än jag tror. Läkare och andra säger inte att jag är intelligent för att luras, det får lov att vara sant utan att jag är självcentrerad. Jag får lov att tycka om mig själv och ge mig själv credd för saker jag gör. Jag får lov att ignorera min högkänslighet och inte springa till alla andras undsättning hela tiden. Jag får lov att sätta mig själv först, jag VILL sätta mig själv först. Det har jag aldrig gjort.

Mitt liv har blivit bra mycket mer som jag vill ha det. En lugn vardag och ett lugnare sinne. Snart kan jag vara medicinfri och leva med hjälp av de redskap jag lärt mig. Jag vet nu skillnaden på vad jag tänker och vad jag känner. Jag vet att jag känner när det blir för mycket och jag vet att jag inte är rädd för att be om hjälp längre.

Unga Vuxna Trelleborg har gett mig så mycket energi, hjälp och stöd. Jag har blivit bemött med genuinitet och öppenhet. Jag har blivit lyssnad på, uppmuntrad och uppskattad. Jag har fått berätta min historia, jag har fått kräka av mig över alla orättvisor jag utsatts för och jag har fått hjälp att faktiskt förändra och påverka.

Jag vill tacka alla som har läst mina texter. Jag hoppas att de har kunnat bidra till en förändring som ska kunna hjälpa de som drabbas av psykisk ohälsa och fastnar i vårdkarusellen eller myndighetsträsket. 

Ett särskilt tack till Duke och Josefin på UVT. Utan ert engagemang och stöd så hade detta projekt aldrig blivit av, ni är bäst!

Självdiagnoser

Är det GAD jag har? Är det högkänslig jag är? 

Via något som kallas ångestskolan på dagsjukvården har jag funnit en diagnos som jag känner mig som träffad av blixten när jag fick höra vad den innebar. GAD eller generaliserat ångestsyndrom, innebär en konstant förhöjd nivå av ångest. Som person beskrivs man ofta som ängslig och inuti huvudet pågår ett konstant grubblande. Jag inser så här i efterhand att jag nog har fötts med detta. Redan som spädbarn grät jag om inte min mor var i rummet. Under dagis och lågstadium utvecklade jag hypokondri och kom på alla möjliga ursäkter för att få åka hem till morfar. Hypokondri, sade min psykiatriker, är ett typiskt ångestsymptom eftersom barn har svårare att benämna sina känslor. I mellanstadiet skildes mina föräldrar och de efterföljande året är helt förträngt ur mitt minne. Under högstadiet försvann mina två bästa vänner. I gymnasiet fick jag panikångest. Och nu är jag här, utmattad sjuk och i ett krig mot mig själv och ett annat mot olika myndigheter.

En sak som jag däremot är säker på är att jag är så kallat “högkänslig”. Det innebär att jag inte kan sålla intryck lika bra som andra utan jag registrerar nästan allt. Jag noterar om det kör förbi en bil, om ventilationen är igång eller inte eller om någon går förbi utanför dörren. Detta oavsett om jag sitter och fokuserar på en föreläsning, bok eller bara dagdrömmer. Jag noterar också ständigt hur det känns i min kropp.

Min högkänslighet innebär också att jag behöver längre tid för att ladda batterierna och bearbeta händelser eftersom jag inte kan sätta stopp för eller pausa alla intryck. Detta i samband med att jag även är introvert gör att jag ofta föredrar en kväll i sängen framför att gå ut på restaurang eller klubb. Jag kan vara tyst med en annan människa utan att jag känner ett tvång av att starta en konversation. Detta oftast för att jag redan har läst av kroppsspråket, minspelet och energin som personen utsöndrar. Skulle jag känna att personen är bekymrad så vill jag genast förändra dennes sinnesstämning då jag som högkänslig även har en förhöjd empati. Jag läser inte enbart av personens känslor, jag känner dem.

En strategi jag haft sedan jag var liten, för att kunna lägga fokus på det jag vill, är att överrösta intrycken med kända ljud. Till exempel när jag ska sova så vill jag ha musik eller en film igång, något som jag hört eller sett tidigare så att jag kan det utantill. Då är ljuden redan registrerade och jag slipper ligga och höra ljuden i huset, vad katten pysslar med eller vad som händer utanför fönstret. Musik har även hjälpt när jag ska plugga, även här så överröstas nya intryck som ska registreras av något som är känt sedan tidigare.

Insikten om att jag är en introvert högkänslig person har varit en lättnad. Jag vet varför jag inte tycker fester är lika kul som mina kompisar. Jag förstår varför alla alltid har kommit till mig när de är ledsna, för jag förstår verkligen och dömer inte. Jag förstår varför jag älskar att spendera hela dagar i sängen och bara få vara för mig själv. Tillsammans med GAD (om jag nu faktiskt har det) så förstår jag även varför jag har varit så känslig när det kommer till fysiska sensationer och oron att det ska vara något farligt. Självdiagnostisering är sällan rekommenderat men i detta fallet har det varit skönt att känna igen mig och inte längre känna mig lika konstig och annorlunda.

21 månader in

Jag har det senaste 21 månaderna varit sjukskriven för psykisk ohälsa. I början hette det att jag var deprimerad men det är inte alla som sagt så och jag har ännu inte fått en fast diagnos. Det har talats om depressiva episoder, självskadebeteende och kronisk ångest, själv börjar jag tro att jag lever med GAD och att jag gick in i väggen. Jag har bollats fram mellan olika instanser och läkare. Det har inte varit lätt. Alltför många gånger har jag fallit mellan stolarna och allt för lång tid fick gå innan jag fick rätt hjälp. 

Jag vill visa på brister inom många kretsar samt lyfta fram att det finns saker som fungerar och bra stöd att få. Jag är tacksam över att få denna chansen då jag länge varit frustrerad och känt att min historia måste visas för någon, att förändringar måste bli gjorda. 

Ett tag var jag nära att låta expressen få ta del av allt men kände samtidigt att jag inte bara vill klanka ner på de som försökt hjälpa mig. Detta blir det perfekta sättet att nå ut med både ris och ros, att få kräka av mig på ett konstruktivt sätt och då även få bearbeta allt som hänt.

Sjuk men ändå inte sjuk

Psykisk ohälsa, en sjukdom som enligt siffror borde kunna klassas som en folksjukdom. De flesta vet någon som lider eller har lidit av det på någon nivå. Ändå talar man knappt om det. För bara 30-40 år sedan så stängdes man in på mentalsjukhus istället för att få hjälp. Idag känns det ibland som om människor är rädda att bli smittade om man talar för högt eller för ofta om det. Dessutom är det för få som vill arbeta med det. Krisen inom psykiatrin blir allt värre och inte ser det lovande ut med nya psykologer eller psykiatriker. Personligen har jag stått i kö 9-10 månader för att få komma till psykolog, vårdgarantin ligger på tre.

När man får träffa en läkare är deras första reaktion att titta lite fundersamt på en. Efter en stund skriver de ut piller och gör en kort undersökning för att konstatera att det inte ligger något uppenbart fysiskt problem bakom symptomen. En sjukskrivning görs direkt. Sedan fortgår det. Efter en månad är man tillbaka; Bättre? Bra, återgå till ditt liv i 100% takt utan att kolla på om det var livsstilen eller ens personliga situation som låg till grund för symptomen. Inte bättre? Vi höjer dosen eller byter medicin och förlänger sjukskrivningen.

Jag blev sjukskriven i mitten på november 2015 och lyckades med hjälp av en underbar kurator på ungdomsmottagningen till slut komma in på allmänpsykiatrin i Lund. Efter två möten med en psykolog som ansåg mig frisk så remitterades jag om till triagemottagningen i Trelleborg. Där får jag frågan om jag fått komma till dagsjukvård? Jag visste inte ens att det fanns. Denna instans med så många olika sätt att hjälpa hade inte nämnts under mina 10 månader som sjukskriven. Och via dagsjukvården fick jag reda på min rättighet till personligt ombud, ekonomiskt bistånd och andra resurser kommunen har att erbjuda.

Hur min vårdcentral inte kan nämna dessa hjälpmedel går mig helt förbi. Piller kan man ordna. Magiska piller som rubbar signalämnen och hormoner och ger en alla möjliga biverkningar men skicka mig vidare till en instans utrustad för de problem jag uppvisat? Borde inte det vara bland de första man gör? I alla fall att informera om var man kan vända sig, det finns ju mer än var triage, dagsjukvården och kommunen erbjuder. Rsmh, kompassen, kastanjegården mm hjälper, stödjer och erbjuder sällskap bland andra drabbade.

Allmänläkare har för lite kunskap och behöver få för vana att skicka psykiskt relaterade fall till instanser med den kunskapen, inte skriva ut piller och hoppas att det ska gå över av sig själv. Det må heta att man är sjuk, att man drabbas av en depression likt en halsfluss och att man blir diagnostiserad. Men psykisk ohälsa kan inte alltid förklaras med syndrom eller fysiska faktorer, inga bakterier eller virus. Ofta spelar händelser, stress och personsyn en stor roll, något som inte är kriterier i en sjukdom. Alla får inte en diagnos och får stämpeln “psykiskt sjuk”. Alla passar inte in i de få mallar man har för olika diagnoser.

Dessutom kan det vara svårt för en själv att identifiera sig som just sjuk. Det finns många tillfällen, dagar nästan veckor där jag känner mig som mig själv, normal. Men på två sekunder kan allt sluta fungera. Bilder om att jag ska skära mig dyker upp för min inre syn och paniken kryper. Samtidigt blir jag apatisk och orörlig. Stiga upp är omöjligt, äta är omöjligt, duscha är omöjligt osv osv. Är jag sjuk om jag inte kan få mig själv att stiga upp? Är jag sjuk om jag inte har aptit? Är jag sjuk för att jag blir så trött att en dusch skulle bli för mycket? Läkare kan inte hitta en diagnos, kuratorn kunde inte hitta en diagnos och psykiatrikern kan inte hitta en diagnos. Är jag ändå sjuk? Eller är det något som är fundamentalt fel? I mitt psyke? I mitt sätt att se och uppleva världen omkring mig? Händer detta på grund av signalämnen i obalans eller förtränga minnen från min barndom? Skulle mitt självskadebeteende ha uppkommit om jag fått hjälp tidigare? Varför fungerar mina mediciner på ett sätt som enligt min psykiatriker inte borde vara möjligt?

Jag lider alltså av psykisk ohälsa. Om jag är sjuk eller inte sjuk kan ingen konstatera. Antagligen skulle en psykolog kunna utesluta många saker, men då måste man, till att börja med, få träffa en.

Personligt ombud

Under en frukost på dagsjukvården så pratar vi lite löst om hur livet ser ut. Jag berättar om mina farhågor att missa något som krävs av mig för att jag ska få ersättning eller att försäkringskassan ska sluta godkänna min sjukskrivnings osv. Då reagerar en man som arbetar som mentor på dagsjukvården. ”Har du inte personligt ombud?” Jag visste inte ens vad det var så han förklarade att alla människor har rätt till att be om hjälp av ett personligt ombud när det kommer till t.ex. myndighetskontakter.

Jag googlade fram Trelleborgs ombud och lämnade ett meddelande. Hon ringde upp mig och vi träffades för att bena ut mina frågor och vad hon kunde hjälpa mig med. Hon har sedan hjälpt mig med att förstå vad försäkringskassan är ute efter, hur jag ska göra för att söka ekonomiskt bistånd och överklaga när de beslutat att neka mig pengar samt hjälpt mig med vilka som ska ha kopior på min sjukskrivning för att allt ska stämma.

Hennes hjälp har varit ovärderlig då den har gett mig lugn, jag har kunnat vara säker på att jag gjort allt jag ska och jag visste att jag hade någon att vända mig till om något skulle hända. Jag kan känna en stor frustration över att inte Arbetsmarknadsförvaltningen informerade mig om att det fanns ett personligt ombud i Trelleborg. Jag berättade ju för dem om min oro att missa eller missförstå något och att jag kände hur lite koll jag hade i allt kaos.

2017

CSN

CSN är den myndighet som förser unga vuxna med studiebidrag och studerande med studielån. Summan ska täcka ett standard leverne med kostnader för bl.a. hyra, mobil, mat och studiemateriell

När jag började i Lund på socionomlinjen så ansökte jag om studielån hos CSN precis som jag tidigare gjort i Luleå. Eftersom jag tänkte gå hela året så ansökte jag för båda terminerna samtidigt. Men sen blev jag ju sjuk. Jag ringde försäkringskassan som då sa att jag inte kunde få pengar från dem men att CSN ska kunna fungera som sjukpenning de månader som fanns kvar av mina ansökta månader. Jag ringde därför CSN och de förklarade att efter 31 dagar från bekräftad sjukskrivning så skulle alla pengar jag mottog från dem inte behöva betalas tillbaka så länge jag förblev sjukskriven under alla månaderna. Sjukskrivningen skickas till försäkringskassan av läkaren och alla andra instanser ska få en kopia inskickad av mig. Men CSN tar uppgifterna direkt från försäkringskassan så att jag slapp agera mellanhand.

När det då blev ett uppehåll mellan två läkarbesök på grund utav brist på tider så ringde CSN mig personligen för att kontrollera hur det skulle bli. Jag förklarade varför inget intyg kommit än och att jag skulle vara fortsatt sjukskriven. Personen jag pratade med var nöjd med det och sa att de inte skulle upphöra med lånen utan allt allt fortgick som vanligt bara sjukskrivningen förlängdes inom en vecka.

I januari detta året (2017) kom första återbetalningskravet på mina lån. Det var uppdelat i fyra betalningar över hela året med första räkningen i februari. Paniken var ett faktum eftersom beloppet motsvarade ett helt månadsbelopp av de bistånd jag får. Jag gick in på deras hemsida och hittade en blankett man kunde fylla i för att ansöka om avskrivning av lånet om man hade särskilda skäl. Jag ville fylla i det så korrekt som möjligt så jag ringde till deras kundtjänst för att fråga om råd. Personen jag fick tala med trodde inte att det skulle beviljas så han var inte särskilt hjälpsam med de frågor jag hade kring formuläret.

Ju närmre betalningsdatumet kom desto mer oroade jag mig. På min mormors begäran så ringde jag dem igen eftersom jag helt enkelt inte hade råd att betala. Den jag fick prata med då sa direkt att han skulle skjuta på betalningen och skicka en annan blankett hem till mig som jag skulle fylla i tillsammans med ett intyg från arbetsmarknadsförvaltningen att de uppgifter jag lämnat stämmde. Han trodde inte att det skulle vara några problem utan att jag skulle få min ansökan beviljad.

Efter någon vecka kom brevet från CSN där det stod att jag inte skulle behöva betala en enda krona utav lånet i år. Skulle min ekonomi fortfarande vara svajig efter nyår så är det bara att skicka in en ny ansökan. (Vilken blev beviljad inom 2 veckor i år, 2018)

CSN har absolut varit den mest krångelfria institutionen jag har haft att göra med under min sjukskrivning. Får man bara en glad och trevlig handläggare när man ringer dit så får man bra och raka svar och de gör verkligen allt för att hjälpa folk.